När Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, Pedagogen kallad, hade personaldag i måndags fick vi på VA: Cissi och Monica, hålla en inspirationsföreläsning om varför, när och hur forskarna bör och kan vara mediala.
Trehundra pers ryms i Kjell Härnqvistsalen, byggd som en underjordisk pendang till stadens första storsjukhus mer än hundrafemtio år efter att stadsarkitekt Victor von Gegerfelt fick sticka till Paris för att pengarna tröt; vilket innebar att det som senare delen av nittonhundratalet hette Sociala Huset blev blott en halv oval.
Salen fylldes sakta på men jag såg inga bekanta, trots att jag både jobbat och studerat vid Pedagogen, men så till slut släntrade professor Ove Sernhede in vilket var kul eftersom han utgjorde ett av mina pedagogiska exempel, som det medieproffs han är.
För frågan är ”What’s in it for me”, som informationsansvarige Torsten Arpi sa, när han enrollerade oss. Varför ska överbelastade forskare lägga tid och kraft på att få den mediala strålglansen att flämta över just deras råd och rön?
Kommunicera forskning ger många fördelar
– Det ger nya perspektiv och idéer, ökad möjlighet till finansiering, fler samarbeten över ämnesgränser, är befrämjande för karriären, till nytta för samhälle/näringsliv, ökar intresset för forskning och högre studier och förstärker demokratin genom insyn/insikt/debatt. Dessutom står det i Högskolelagen att högskolan har en samverkansuppgift, övertygade Cissi.
De flesta i salen var forskare och ingen sa emot. Sernhede sa att han alltid ansett att det är en självklarhet som ingår i jobbet; detta att kommunicera om sin forskning. Själv tänker jag: varför ska man försöka berätta om åratals komplicerad forskning så att alla begriper den? För att det är en skyldighet mot finansiärer/samhälle! Men jag förstår att det är svårt att slänga ihop en kortkort pressrelease på ett avhandlingsresultat; kanske åtta års jobb. Det är här högskolekommunikatörerna som är proffs på att paketera kommer in. De ger handfast vägledning.
Men jag tycker det är viktigt att diskutera att medias utveckling stundtals liknar avveckling och innebär att den granskande funktionen kan utebli. Visst är det bra att högskolornas releaser publiceras på webbsidor världen över, men det kan finnas anledning att fundera över var det publicistiska ansvaret tas.
I dag utgör sociala medier ett komplement om man vill föra ut ett budskap; och den Utbildningsvetenskapliga fakulteten torde ha anledning att synas och höras och föra fram sin kunskap, bland annat när lärarutbildningen kritiseras.
Medierapportering en färskvara
Men medierapportering är färskvara och diskussionen i samhället måste föras kontinuerligt om den ska ha aktualitet. Man kan komplettera med att använda Twitter och Facebook för att flagga för och samtidigt länka till mer komplicerade resonemang på den egna hemsidan, men det är viktigt att tillföra något hela tiden så att det inte blir rundgång i informationen.
En kille i publiken undrade vad man egentligen får lov att säga som universitetsanställd. Jag blev lite ställd och lovade återkomma men nästa talare Mattias Lindgren tog upp frågan, som han tillsammans med GU:s jurist sökt bena ut. Det är inte enkelt men det viktiga är att särskilja närman uttalar sig privat och när man gör det i tjänsten. Alla medborgare i detta land omfattas också av meddelarskyddet. Mattias berättade att Göteborgs universitet har tagit fram en slags verktygslåda och vägledning för användning av sociala medier.
Fakultetens vicedekan för forskning Jonas Ivarsson sa avslutningsvis att han förstår forskare som värjer sig mot att göra 70 000 tecken till 140. Han tipsade om academia.edu som ett bra ställe att dela aktuell forskning på, något som också kan leda till att forskningen visas högt upp bland sökmotorernas resultat.
Till slut kan jag bara konstatera eftersom så många: 250 till 300 kom, lyssnade och diskuterade, betraktar jag Pedagogens mediala framtid som lovande, för där intresset finns, finns det också stora möjligheter!
Monica Bengtson
