Vid Euroscience Open Forum i Dublin arrangerade VA en välbesökt session på temat kommunikation mellan forskare och allmänhet. Några av slutsatserna var att det krävs tydliga incitament och att forskare känner att samverkan är viktigt för att de ska vilja samverka med allmänheten.
Ljudnivån var hög när ett hundratal personer förklarade för sina bordsgrannar varför de valt att bevista sessionen Hur gör vi för att bäst motivera forskare att samverka med allmänheten? den 15 juli.
– Jag är själv forskare och undrar helt enkelt ”vad ger det mig?”, sade Tom Arbuckle från University of Limerick
Karin Larsdotter vid VA var dagens första talare av de sammanlagt fyra som hjälpte till att svara på den frågan. Hon presenterade en VA-studie som kartlagt aktiviteter och metoder för samverkan i sex länder. Karin Larsdotter beskrev två samverkansnivåer, där den första omfattar främst envägskommunikation medan den andra, mer eftersträvansvärda, bygger på långsiktiga samarbeten.
Hon efterlyste en holistisk syn där förslag uppifrån kombineras med initiativ från forskarna själva. Förutom att mäta och belöna samverkan rekommenderar VA gemensamma avsiktsförklaringar av de centrala forskningsaktörerna om att stimulera samverkan, extra satsningar på de lärosäten och forskare som är starka förebilder och nationella priser för forskare som är excellenta kommunikatörer
Giuseppe Pellegrini, professor vid universitetet i Padova och verksam vid italienska organisationen Observa, beskrev sedan en studie som mätt hur 40 europeiska forskningsinstitutioner inom fysik och biomedicin samverkar med allmänheten. En indikator var deras hemsidor – fanns där till exempel e-postadresser till forskare?
Ett tydligt resultat var att organisationens storlek inte korrelerade med mängden resurser som satsades på samverkan. Kontentan av studien var att samverkansaktiviteterna än så länge inte betraktas som grundläggande för verksamheten.
Från National Co-ordinating Centre for Public Engagementi Storbritannien kom Sophie Duncan som beskrev hur arbetet med att förändra attityder till samverkan kan sammanfattas i tre punkter: Först gäller det att slå fast vad universitetet vill förmedla och inkludera samverkan som en del av organisationens verksamhet. Därefter måste man engagera anställda och studenter och använda deras expertkunskaper för att forma både strategin och hur den ska förmedlas. Slutligen behövs former för hur samverkansarbetet ska kvalitetssäkras.
Sophie Duncan betonade att samverkan inte är samma sak som marknadsföring och på forskarfrågan ”Varför ska jag bry mig?” var hennes svar:
– För att inspirera och informera, för att höra andras åsikter och tankar om ditt arbete och för att samarbeta med allmänheten.
Med de tre föredragen som utgångspunkt fick deltagarna diskutera runt borden utifrån sessionens titel – hur forskarna ska motiveras att samverka. Henri Boffin, astronom vid Europeiska sydobservatoriet, konstaterade att han först samverkat av plikt – ”vi är ju statligt finansierade” – men att han nu tycker att utbytet är roligt. Heather Rea från Edinburgh Beltane Public Engagement Network beskrev hur de vid hennes bord pratat om pengar, men att ekonomisk förstärkning inte fick leda till att man satte kryss i rutan ”samverkan” för syns skull. ”Dålig samverkan är nog sämre än ingen alls”, sade hon.
Vid ett annat bord förde man fram tanken att om ett tydligt värde kopplades till samverkan skulle forskarna inte uppleva att detta arbete konkurrerade med ”att ägna sig åt riktig vetenskap”. Martin Andler vid University of Versailles Saint-Quentin ansåg att det bör finnas en utbildad stab vid universiteten som kan bistå forskarna i att kommunicera med allmänheten. Flera olika bord menade att något slags kommunikationsundervisning bör ingå i forskarutbildningen.
Dagens fjärde talare var Camilla Modéer, företrädare för Riksbankens Jubileumsfond, som arbetat med en europeisk undersökning inom ramen för European Science Foundations Member Organisation Forum on Science in Society Relationships. En slutsats av studien är att dialog mellan forskarna och resten av samhället är nödvändig.
– Det krävs engagemang från forskarsamhället för att skapa former för samverkan och för att få kommunikation att räknas som meriterande, sa hon.
Miklos Györffi, tjänsteman vid EU-kommissionen, undrade vem som ska utveckla indikatorer och se till att en policy för främjande av samverkan följs. Camilla Modéer svarade ”forskarsamhället” och drog parallellen med dagens användning av citationsindex för att mäta forskningens kvalitet.
– Dessa mått fanns inte för 20-30 år sedan, utan har vuxit fram, sa hon.
Till sist sammanfattade talarna vad de tycker är allra viktigast att göra för att motivera forskare att samverka med omvärlden:
– Forskare vill göra skillnad. Hjälp dem att göra skillnad genom att skapa en kultur som stöttar dem i detta, sa Sophie Duncan.
– Ett sätt att finna motivation för forskarna är att utgå från allmänhetens frågeställningar, ansåg Giuseppe Pellegrini.
– Forskare bör få tydligare incitament, exempelvis ekonomiska, och vi bör ge dem utbildning och få dem att känna att de är duktiga om de samverkar, sa Karin Larsdotter.
Camilla Modéer avslutade:
– Alla måste känna att det här är det allra viktigaste för samhället!
Ta del av de medverkandes presentationer:
Sophie Duncan
Karin Larsdotter
Camilla Modéer
Giuseppe Pellegrini
Text: Lotta Fredholm
Foto: Paul Sherwood
