Debattartikel publicerad i Tidningen Curie 20190408.
Naturvetenskap är ofta normen när forskning beskrivs i populärkultur. Enligt en studie från Vetenskap & Allmänhet har förtroendet för humaniora som forskningsområde länge varit lågt – främst för att folk saknar uppfattning om ämnet.
Varför har människor så dålig hum om humaniora?
Vi har under de senaste veckorna följt replikväxlingen på DN Kultur om den humanistiska forskningens roll och porträttering i svenska massmedier. Liknande diskussioner uppstår med jämna mellanrum kring liknande och närbesläktade frågor: Vad är humanioras roll i dagens samhälle? Hur ska vi synliggöra nyttan av humaniora? Måste humaniora vara nyttigt för att få existera? Isak Hammar (22/3) refererar kort till vårt projekt Vetenskapen i Samhället, där Vetenskap & Allmänhet i samarbete med SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter svenska folkets attityder till forskning och forskare årligen sedan 2002. I sitt inlägg pekar Hammar på den stora andelen svenskar som ”saknar uppfattning” om humaniora som forskningsområde. Vi vill här utveckla bilden ytterligare och lyfta den till diskussion i forskarsamhället.
Vår långa mätserie visar på stora skillnader i allmänhetens förtroende för olika forskningsområden, där medicin ständigt har högst förtroende medan humaniora (och utbildningsvetenskap) alltid hamnar lägst. Andelen som uttrycker att de har direkt lågt förtroende skiljer sig dock inte särskilt mycket mellan de olika områdena. Skillnaden beror istället på att människor just saknar uppfattning om humaniora. Detta talar för att skillnaderna i förtroende till stor del kan förklaras av en bristande insyn i vissa forskningsområden, sannolikt kopplad till kommunikationsaspekter som exempelvis synlighet i massmedier.
I vår andra årliga attitydundersökning VA-Barometern har vi bett allmänheten associera till orden “forskning” och “forskare” (VA-rapport 2017:3). En stor majoritet av de svarande förknippade orden med medicinsk forskning, labbrockar och läkemedelsutveckling, medan direkta associationer till humanistisk forskning var sällsynta. När deltagarna i föregående års VA-barometer ombads associera till “humaniora” kunde närmare hälften inte komma på något ord, vilket var en långt större andel än för områdena samhällsvetenskap, naturvetenskap och medicin (VA-rapport 2016:4).
Vår långa mätserie visar på stora skillnader i allmänhetens förtroende för olika forskningsområden, där medicin ständigt har högst förtroende medan humaniora (och utbildningsvetenskap) alltid hamnar lägst.
I fokusgruppsintervjuer med deltagare från allmänheten har vi identifierat fyra teman i vad människor upplever påverkar deras förtroende för forskning och forskare (VA-rapport 2018:5). Deltagarna menade att deras förtroende stärks av forskning som är förståelig, transparent och utan påverkan av finansiella intressen (Process); som är nyttig för samhället, med tydliga resultat (Produkt); som utförs av kunniga forskare som brinner för sitt arbete (Person), och som kommuniceras på ett begripligt och intressant sätt (Presentation). I fokusgrupperna sågs medicinsk forskning (särskilt om cancer) som urtypen av seriös och nyttig forskning. Naturvetenskap åtnjöt också högt förtroende och betraktades som ett område där forskare kan söka och finna objektiva sanningar. Det lägre förtroendet för samhällsvetenskap och humaniora tycks i första hand bero på att de uppfattas som diffusa, mer subjektiva och mindre vetenskapliga områden, och att nyttan av sådan forskning bedöms som lägre.
Redan hos barn och ungdomar kan samma fenomen skönjas: Åren 2007 och 2017 koordinerade VA teckningstävlingar där svenska skolelever fick rita sig själva som forskare i framtiden (VA-rapport 2018:4). Teckningarna visar tydligt att naturvetenskaplig forskning är normen för vad eleverna uppfattar som forskning – och för vad de själva vill forska om.
Nyhetsmedier spelar en avgörande roll för hur forskning förmedlas till och uppfattas av den breda allmänheten. Under 2017 genomförde vi djupintervjuer med tolv journalister för att undersöka deras syn på olika forskningsområden (kommande VA-rapport 2019). Flertalet journalister hade högre förtroende för naturvetenskap och medicin än för samhällsvetenskap och humaniora. Naturvetenskap och medicin sågs inte bara som mer vetenskapligt – områdena var också mer nyhetsmässiga och lättare att förklara (och sälja in till redaktörer) än samhällsvetenskap och humaniora. Vissa journalister uttryckte att vetenskapsjournalistikens uppgift är att bevaka naturvetenskap, teknik och medicin, medan humaniora och samhällsvetenskap ska ges plats på kultur- och samhällssidor.
Vid jämförelsen av dessa undersökningar skulle det vara lätt att säga att journalisternas syn på olika forskningsområden har lett till att samma prioriteringar och åsikter har anammats av allmänheten. Vi menar snarare att mediebevakningen är ett uttryck för – och en faktor som bidrar till att upprätthålla – de föreställningar om forskning och vetenskap som finns i samhället. Det är med naturvetenskapen som norm forskning beskrivs i populärkultur, utbildning, massmedier och politik; och det är med stor sannolikhet detta som sätter prägeln på de sammantagna resultaten från våra studier.
Samhällets bild av vad som är vetenskap behöver utvecklas bortom provrör och professorer i vita labbrockar.
Med andra ord: Samhällets bild av vad som är vetenskap behöver utvecklas bortom provrör och professorer i vita labbrockar. Och för att en sådan ändring ska kunna komma till stånd behöver vi på bred front främja kommunikation om, och av, humanistisk forskning. En ljuspunkt är att det redan finns en rad goda initiativ för att synliggöra humanioras roll i samhället – som till exempel det digitala magasinet Anekdot.se, den ideella föreningen Humsamverkan och tankesmedjan Humtanks arbete. Men mer finns att göra, av fler aktörer.
Från vårt håll kommer vi i år att inleda ett nytt projekt med arbetsnamnet ”Varför så dålig hum om humaniora?” De ingående studierna bygger vidare på resultaten kring ovan nämnda faktorer som upplevs påverka allmänhetens förtroende för forskning och forskare. Syftet är att få en djupare förståelse för varför andelen svenskar som saknar uppfattning är så mycket högre för humaniora än för andra forskningsområden och ta reda på huruvida förtroendet kan påverkas av hur humanistisk forskning kommuniceras. Resultaten kan förhoppningsvis bidra till nya insikter om hur humaniora som forskningsområde kan få större synlighet i samhället.
