Så kom då äntligen resultaten från senaste PISA-undersökningen. Dock visade de tyvärr att elevernas resultat fortsätter att sjunka och att Sverige presterar under snittet för OECD-länderna i alla ämnen. Matematik: sämre än i PISA 2009 och sämst i norden. Läsförståelse: sämre än 2009, nu fjärde sämsta OECD-landet. Naturvetenskap: sämre än 2009, sjunde sämsta OECD-landet.
Då är det alltså sant, svenska skolan lyckas inte tillräckligt bra att lära eleverna det vi alla vill att de ska kunna: att läsa och räkna. Men vad beror det på? Varför har vi hamnat här? Är det för låg lärartäthet? För mycket ansvar lagt på eleverna? Ovetenskapliga undervisningsmetoder? Ingen vet säkert, men alla vet att svenska skolan genomgått stora förändringar, framförallt organisatoriskt. Är det kanske turbulensen som är det största problemet?
Den nya skollagen som började gälla 2011 säger att ”utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Detta innebär att det som lärs ut i skolan ska basera sig på vetenskap. Men det innebär också att sättet man lär ut på, didaktiken, ska vila på vetenskaplig grund. Det ska alltså finnas forskning som visar att metoderna funkar. Och för att vara säker på att de verkligen funkar är det förstås bra om många forskare i många olika studier kommit fram till samma sak. Senaste årens uppmärksammade metastudier över skolforskning är onekligen intressanta, för även om kvaliteten i varje enskild lektion beror på hur bra den enskilda läraren är och hur motiverade eleverna är vid just det tillfället, så kan man skilja ut stort från smått. Vad är jätteviktigt och vad är mindre viktigt? Att eleverna får reflektera över sitt lärande och får kontinuerlig feedback verkar vara jätteviktigt. Att de har läxor verkar inte vara särskilt viktigt. För att ta några exempel. Vad forskningen säger om undervisning hoppas vi kan sammanställas och nå ut till lärarna ännu mer framöver i och med det nya skolforskningsinstitut som nu inrättas.
Men hur är det då, har lärarna möjlighet att undervisa i enlighet med vad forskningen säger? I en enkät till Sveriges lärare och skolledare som VA gjort inom projektet Skola möter vetenskap kunde vi se att:
- Nästan alla (93 %) anser att undervisningsmetoder baserade på pedagogisk och didaktisk forskning är mycket eller ganska viktigt att använda sig av för att uppnå utbildning på vetenskaplig grund.
- En minoritet (24 %) av lärarna använder ofta nya forskningsresultat om pedagogik eller didaktik i sin undervisning, men tack och lov är det färre (7 %) har inte gjort det alls under senaste året.
- De allra flesta (94 %) anser att tidsbrist är ett stort eller visst hinder för att lärare ska använda nya forskningsresultat från pedagogisk eller didaktisk forskning i sin undervisning.
Det finns alltså ett glapp mellan vad skolan tycker är viktigt och vad lärarna sedan gör. För att göra något i praktiken krävs inte bara förståelse för vad som är problemet och vilja att
göra någonting åt det, själva grundförutsättningarna för att utföra handlingen måste finnas där. Det krävs tid, pengar och stöd från ledningen. Alla dessa saker, men framför allt tidsbrist, upplevs som hinder enligt lärarna i vår studie, men intressant nog upplever inte skolledarna dessa hinder som lika stora.
I projektet Skola möter vetenskap försöker VA tillsammans med Forskningsnätet Skåne ta reda på hur man kan arbeta med vetenskaplig förståelse för elever i praktiken, och inspirera till högre studier och forskning. Läs mer om projektet och ta del av rapporten Skolans syn på vetenskap här.
