Debatt om forskningsfusk och förtroende

Vid sidan om uppståndelsen kring nobelpriserna som ju tillkännages den här veckan stormar det lite i den svenska forskarvärlden. Det handlar om något klart mindre glamoröst än Nobelfesten, nämligen forskarsamhällets hantering av fusk.

Sus Andersson, chefredaktör för nättidningen Farad går i dag ut i en debattartikel i Ny Teknik och uppmanar regeringen att skapa ett system med oberoende granskning av alla fuskmisstankar och en rättssäker hantering från början till slut. Risken finns annars att förtroendet för forskningen sjunker.

Bakgrunden är en granskning som Sus Andersson gjort (se inlägg tex här, här och här) av Vetenskapsrådets hantering av ett fall där den anklagade forskaren först förklarades skyldig till grov oredlighet i forskning, vilket bland annat leder till indragna anslag för flera år framöver, men sedan frikändes då Vetenskapsrådet drog tillbaka sitt utlåtande. Skälet till tillbakadragandet är enligt Farad, som JO-anmält VR, att det varit så mycket pappersslarv i utredningen att det inte går att avgöra hur det egentligen ligger  till. VRs generaldirektör Mille Millnert har i en artikel på webben förklarat sin syn på oredan men också att expertgruppen för utredande av misstänkt oredlighet i forskning gått utanför sitt mandat.

I VAs undersökning Slitsamt förvärvat och snabbt fördärvat som publicerades tidigare i år angav de flesta med litet förtroende för forskare att skälen till deras låga förtroende var att de uppfattar att forskningen är styrd och att det förekommer fusk. En av våra slutsatser var att lärosätena bör vara tydligare och öppnare i att ta avstånd vid misstanke om fusk och oegentligheter. Men ska man kunna göra det måste det naturligtvis finnas en rättssäker och tydlig process som leder fram till ett sådant beslut!

I VAs undersökningar, som vi bland annat gör i samarbete med SOM-institutet vid Göteborgs universitet, har vi sett ett sakta fallande förtroende för forskare över tid (se den senaste rapporten här). Det ser oroväckande ut och har givit upphov till mycken diskussion. Högt förtroende – och därmed starkt stöd för forskning – är inget som bör tas för givet.

Samtidigt ligger svenskar i en internationell jämförelse högt med avseende på förtroende för forskning och forskare. I en ranking baserad på ett index bestående av flera frågor om förtroende för vetenskap och forskning (ställda i Eurobarometern och av National Science Board, USA) som tagits fram av Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, DIW, Berlin, hamnar Sverige på en fjärdeplats efter Finland, Danmark och Storbritannien.

Svenskar är över huvud taget ett förtroendefullt folk. I den stora globala undersökningen World Values Survey, WVS, brukar Sverige dyka upp någonstans ute i hörnen eller kanterna av graferna – dvs. i extremvärdena – över olika värderingar som mäts. I en ny analys som en tysk forskargrupp gjort av WVS-data över folks förtroende för de flesta andra människor har svenskarna allra högst förtroende (se diagrammet till höger).

Litar man på de flesta i sin omgivning litar man också i regel på forskare – det visade VAs studie Vetenskap & värderingar, där vi hade ”mellanmänsklig tillit” med som en bakgrundsvariabel.

Mot denna bakgrund skulle man kunna tycka att Sus Anderssons farhåga om att tveksam hantering av fusk kan leda till försämrat förtroende för forskningen inte är så mycket att orda om – förtroendenivån är ju så hög ändå?

Jo, visst ser internationella jämförelser trevliga ut för svenskar, men för den forskare som är beroende av svenska skattepengar för sin forskning är nog de nationella trenderna väl så relevanta.

Referens (diagram från artikelns figur 6):

How General Is Trust in “Most People”? Solving the Radius of Trust Problem, Jan Delhey, Kenneth Newton, and Christian Welzel, American Sociological review 76(5), p. 786, 2011.

/Karin Hermansson