Hur tas läkemedel fram? Varför får vi cancer? Varför har Astrid Lindgren inte fått Nobelpriset? Det var några av frågorna som ställdes lördagen den 6 september 2003, då allmänheten fick möjlighet att samtala med en kemist, en medicinare, en litteraturvetare och en fysiker på Stortorget och inne i Nobelmuseet i Stockholm.
För arrangemanget stod Vetenskap och Allmänhet, VA, och Nobelmuseet. Antalet deltagare varierade under dagen från uppskattningsvis 30 till 100 personer. Det ämne som lockade mest folk var varför vi får cancer.
Lång väg till färdigt piller
Den analytiska kemisten Ewa Erixson Carlqvist från AstraZeneca i Södertälje började dagen ute på ett soligt Stortorget med att redogöra för vägen från upptäckten av ett verksamt ämne till att läkemedlet finns i pillerburken. Den grundläggande frågan som forskarna ställer är: Varför blir vi sjuka? När vi blir sjuka vill vi ha hjälp av ett piller, som förhoppningsvis gör att vi kommer tillbaka till ett normalt tillstånd. Det handlar om att identifiera det protein som gör oss sjuka. Proteinet måste sedan kunna styras med molekyler som tas fram, vilket är en mycket tidsödande och kostsam process. Det kan ta mellan tio och femton år att hitta molekylen som ska styra proteinet. Bortfallet är stort, särskilt i början, då hela 99 procent avfärdas. När man äntligen funnit rätt molekyl, gäller det att veta i vilken dos som den ska tas, hur ofta, hur länge och på vilket sätt. Helst vill vi undvika biverkningar från läkemedel, men det allra viktigaste är att vi blir friska. Biverkningarna som man eventuellt får ska ställas i relation till att inte vara sjuk.
Frågor som ställdes av publiken var bland andra: Är det nödvändigt med djurförsök? (Svaret var ja). Det är svårt att veta hur olika läkemedel samverkar – vem är skyldig att svara på det? Många läkemedel ger solkänslighet – ska det inte upplysas om det på förpackningen? Var kommer läkemedlens biverkningar ifrån? Vilka nya läkemedel är på gång?
Cancer – en mängd sjukdomar som funnits länge
Cancerläkaren och docenten Dan Grandér från Karolinska institutet talade därefter om cancer. Ämnet attraherade många åhörare och föredraget fick därför hållas två gånger, en gång inomhus och den andra gången utomhus så att alla som ville delta fick plats.
Cancer betraktas ofta som en sjukdom, men i stället är det en grupp sjukdomar – det finns mer än hundra olika cancertyper. Det är ingen ny företeelse, utan sjukdomen har funnits under många miljoner år. Redan dinosaurierna led av cancer. Varför cancer uppstår har vi också funderat över länge men inte förrän under 1850-talet skedde genombrottet för cancerforskningen. Med mikroskopet, som då hade lanserats, kunde man studera cancertumörer och kunde då se att de bestod av skadade celler. Normalt består kroppen av miljarder samarbetande celler som ser till att vi får fungerande lungor, ögon och så vidare. Vid cancer bryter en enda av dessa celler sig ut och tar över de andra cellerna. Orsaken till att en väluppfostrad normalcell omvandlas till en värstingcell är en eller flera skador i normala cellers gener; i nyckelgener som styr celldelning och celldöd. Att utveckla cancer är en flerstegsprocess, där man först får en genskada, sedan en till och så vidare. Det kan ta fem till tio år från den första genskadan till att en tumör upptäcks. Av dem som drabbas av cancer har bara fem procent ärvt sin cancersjukdom – resten har förvärvat den. Sett till en hel befolkningsgrupp är de vanligaste orsakerna till cancer mat och rökning. På individnivå kan andra faktorer, som t.ex. stress, strålning och kemiska gifter, påverka mer men dessa orsakar en mycket liten andel av cancerfallen när man ser på en befolkningsgrupp. Det finns väldigt mycket kvar att lära om cancer men i en framtid tror Dan Grandér att de allra flesta cancerfall kommer att kunna botas. Exakt när detta blir möjligt är däremot svårt att säga.
Frågorna kring cancer var många och spände mellan cancercellers törnrosasömn i provrör till om det är vanligare med cancer i dag. Andra frågor var: Hur många cancertyper kan man maximalt ha? Påverkar hormoner bildandet av cancer? Hur definieras en tumör? Vad ska man göra för att undvika cancer? Kan genmodifierad mat ge cancer? Är cancer vanligare i Sverige?
Författaren som traditionsbärare
Efter det intensiva passet om cancer tog litteraturvetaren Stephan Larsen vid. Han berättade om Wole Soyinka, den förste afrikanske Nobelpristagaren i litteratur, som fick priset år 1986. Stephan Larsens doktorsavhandling handlar om Soyinkas författarskap. Genom att Soyinka fick Nobelpriset kom också den afrikanska litteraturen att uppmärksammas ordentligt för kanske första gången. Soyinka är en mångsidig författare som skrivit dramatik, romaner, essäböcker och självbiografier. Allra helst vill han bli betraktad som teaterman. Han har valt att skriva på kolonialspråket och världsspråket engelska, vilket är representativt för de afrikanska författarna. Engelskan är också förutsättningen för att kunna kommunicera mellan de afrikanska länderna, som annars har runt 5 000 olika språk. Nackdelen med att skriva på engelska är att det enbart är den välutbildade eliten i Afrika som nås. Författarna är viktiga personer i det afrikanska samhället eftersom de bygger vidare på muntliga traditioner, bevarar historien och också fungerar som underhållare och berättare. Det afrikanska författarskapet utmärker sig just genom att det är påtagligt närvarande i samhället.
De frågor som sedan ställdes kom mycket att handla om Nobelpriset i litteratur. Stephan Larsen menade att Svenska Akademiens val av pristagare har påverkats av den för tiden rådande världssituationen. Från början var akademien mycket konservativ i sitt val av författare medan den nu prioriterar att välja personer som kan ha nytta av priset – det vill säga inte är för gamla och är bosatta i regioner som inte tidigare fått priset. Även frågan om varför Astrid Lindgren inte har fått priset ställdes. Stephan Larsen trodde att det berodde på att hon var barn- och ungdomsförfattare (ingen sådan har fått priset), att hon var från Sverige (akademien är återhållsam med pris till svenskar) och att hon är den mest lästa svenska författaren (vilket går mot trenden att lyfta fram mindre kända författarskap).
VA-pjäsen
Därefter spelades en specialskriven pjäs om relationen mellan vetenskap och allmänhet. Skådespelarna Peder Falk och Johan Paulsen underhöll en stor publik inne på Nobelmuseet och gav bland annat svaret på frågan om var universum slutar och förklarade evolutionen – med handgriplig hjälp från publiken – på 30 minuter.
Viktigt överskrida gränser – men bara vid behov
Eftermiddagen avslutades med möjlighet att ställa frågor inom Nobelämnena medicin, fysik, kemi och litteratur till forskarna som deltagit tidigare, samt till Anders Bárány, professor i fysik och förste intendent vid Nobelmuseet. Frågorna kom till stor del att handla om fysik: Är jordens vikt konstant? Skulle rymdhissen inom science fictionlitteraturen kunna fungera i praktiken? Hur kan människan skydda sig mot solstrålning? Är livet beroende av månen? Hur ser jordens slut ut? Vilka sjukdomar kan botas med hjälp av stamceller? Har bröstcancer ökat på senare år? På frågan till samtliga om huruvida det finns och behövs samverkan mellan de olika vetenskapsområdena blev det sammantagna svaret: Det är viktigt att överskrida gränser och samarbeta, men ett konkret behov måste finnas.
Text: Anne Nilsson, frilansjournalist
