Politiker, våga prata forskning – ni har folket med er!

Forskningspolitik uppmärksammas sällan i valdebatten. Inte så konstigt kanske när kampen om väljarna går in i sin slutfas – forskningspolitiska utspel förväntas inte få opinionen att svänga åt det ena eller andra hållet. Men så borde det inte vara. Idéer om hur vi skapar ett demokratiskt, fritt och inkluderande kunskapssamhälle är viktigare än någonsin i en tid då den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i rasande takt omformar vårt samhälle. Forskningspolitik handlar inte bara om hur pengar ska fördelas mellan forskargrupper och ämnesområden utan också om vilken värld vi vill ha.

Det fria kunskapssökandet är oumbärligt för att upptäcka det oväntade – det ger oss långsiktigt en bättre förståelse av både möjligheter och problem. Utan kvantfysikens nyfikenhetsdrivna forskning i början av 1900-talet, ingen IT-revolution i slutet av samma århundrade. Utan ett 1800-tal med Darwins evolutionsteori och Mendels ärftlighetslära – ingen skräddarsydd immunoterapi mot cancer på 2000-talet. Samtidigt påverkar den vetenskapliga och tekniska utvecklingen nu samhället på ett så genomgripande sätt att det leder till ett demokratiskt underskott om inte fler involveras i forskningsprocessen. AI-revolutionens effekter på arbetsliv och skapande och genteknikens möjligheter att påverka livets mest grundläggande beståndsdelar är bara två exempel på forskningsområden som i realtid stöper om våra samhällen.

Forskningspolitik handlar därför också om att sätta etiska ramar och ställa krav på öppenhet kring forskning och teknikutveckling både på universitet och i näringslivet. Det räcker inte att slänga in diskussionen om vart vi är på väg i slutfasen av forsknings- och utvecklingsprocessen. Modern forskningskommunikation handlar inte om att enkelriktat sprida färdiga forskningsresultat utan om att på olika sätt involvera allmänheten och samskapa med samhällets olika intressenter, till exempel patientgrupper.

De senaste två av EU:s ramprogram för forskning har inkluderat dialog med det omgivande samhället som ett krav för finansiering. Detta gäller också de nationella programmen i många medlemsstater. Här släpar Sverige efter. Ändå har Sverige osedvanligt goda förutsättningar för ett konstruktivt samtal om forskningens roll i att forma samhället. Enligt Vetenskap & Allmänhets årliga Vetenskapsbarometer uttrycker uppåt 90 procent av de tillfrågade stabilt förtroende för universitetsforskare. 70 procent anser också att forskare ska uttrycka sina åsikter i politiska frågor som rör deras forskningsfält. Det här är kvitton på att medborgarna har tillit till och tycker forskning är viktigt.

Vetenskap & Allmänhet uppmanar därför politikerna att i sin tur lita på befolkningens tillit till och intresse för forskning. I vår undersökning av partiernas valmanifest visar det sig dock att hänvisningarna till forskning och vetenskap är förhållandevis få. Orden forskare, forskning och vetenskap finns med sammanlagt 39 gånger bland valmanifestens totalt 71 210 ord. Det behöver naturligtvis inte tyda på ett ointresse för forskning hos partierna, men påtagligt är att det är få sakfrågor som kopplas ihop med vetenskap och forskning i manifesten. Artificiell intelligens, kvinnors sjukdomar samt klimatet hör till undantagen – där lyfts forskningen på flera ställen som en komponent i att möta utmaningar och lösa problem. Men hänvisningarna till forskning saknas inom flera områden liksom en genomtänkt syn på hur fler grupper i samhället ska göras delaktiga i forskning och utveckling. Vi behöver prata mer om kunskapens roll i politiska program och beslutsfattande!

/Ulrika Björkstén, generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet