Lissabonstrategin, som nyligen löpte ut utan att målen kommit särskilt mycket närmare, ersattes tidigare i våras av en ny: Europa 2020. På sin sprillans nya webbportal för European Research Area, ERA, skriver EU-kommissionen:
Member States agreed in March 2000 at Lisbon on a strategy to make the European Union the ”world’s most competitive and dynamic knowledge-based economy, capable of sustainable economic growth with more and better jobs and greater social cohesion.” In the globalised world of today, this ambition can only be realised if society takes the most out of science potential for understanding and changing the world we live in, in a responsible and sustainable way.
The creation of the European Research Area must therefore receive the support of all stakeholders, including citizens and civil society organisations.
Kommunikation med omvärlden, och olika samhällsgruppers/intressenters engagemang och support, är alltså viktigt för forskningen och för ERA. Vad tycker den europeiska allmänheten om det då, kan man undra?
Kommissionen har också just publicerat en ny Eurobarometer om européernas syn på (natur)vetenskap och teknik, ”Science and Technology” (EB 73.1). Jag fick den i min hand i dag, så jag har inte hunnit tugga i mig den i sin helhet, men av sammanfattningen framgår bland annat att en stor majoritet av européerna inte själva engagerar sig i samhällsfrågor som har med vetenskap/teknik att göra. 91% deltar aldrig eller nästan aldrig i öppna möten eller debatter om sådana frågor.
Å andra sidan menar en majoritet, 57%, att forskare borde vara bättre på att kommunicera om sin forskning. Av svenskarna uttryckte 51% den åsikten.
Vidare menade 76% av svenskarna i undersökningen att universitetsforskare är de som är bäst lämpade att förklara hur vetenskaplig och teknisk utveckling kan påverka samhället – långt före exempelvis journalister, politiker, konsument- eller miljöorganisationer. EU-snittet var 63%, vilket är en uppgång med 11 procentenheter sedan 2005!
Å andra sidan menade 66 procent av svenskarna (58% i snitt för EU) att vi inte längre kan lita på att forskare berättar sanningen om kontroversiella vetenskapliga frågor eftersom de blir allt mer beroende av pengar från industrin…
Liknande tankegångar och misstro mot forskare som är ”köpta” har vi fått i öppna frågor vi ställt i VA-barometern. I vår näringslivsstudie menade en av fyra tillfrågade svenskar att universitetsforskare tappar trovärdighet om de samarbetar med företag.
Står forskarsamhället inför ett dilemma när det från olika forskningsfinansiärer – inte minst EU-kommissionen – ställs krav på omfattande samverkan med näringsliv, andra forskningsinstitutioner, NGOs…? Hur tacklar de i så fall detta dilemma?
Jag tror att öppna samtal i olika fora om forskningens metoder, förutsättningar, resultat och användning är en bra väg att gå. Vad tror ni?
/Karin Hermansson
PS. Jag ska försöka återkomma med fler nedslag i Eurobarometern så småningom. När den senaste S&T-eurobarometern kom 2005 gjorde VA en genomgång av den ur svenskt perspektiv. Den rapporten finns att ladda ner här.
Mycket intressant utplock ur statistiken, Karin. Inte minst med tanke på den bilaga som följde med SvD häromdagen; bara tillämpningsnära projekt i nära samverkan med näringsliv, sida upp och sida ner. Inget konstigt eftersom det är SSFs uppgift att stödja sådan forskning som man redan kan se vilka tillämpningar den kan få. Men ändå lite farligt att alla aktörer just nu springer åt samma håll, att stödja den forskning som kan ge industriella tillämpningar på medellång sikt, där det redan skapats starka miljöer av många forskargrupper som orienterar sig åt liknande håll, i relativt mogna vetenskapsfält. Dels med tanke på hur viktigt det är för vår roll som kunskapsnation att även ha den spetsiga och spretiga rena grundforskningen, den från vilken det lite här och var trillar ut oväntade saker med praktisk nytta, och där man hamnar ohjälpligt på efterkälken i övermorgons ”strategiska” forskning om man inte har i vart fall några i landet som är med på tåget eller i vart fall i dess närhet redan då de första spännande sakerna händer. Vad skulle svensk biovetenskap vara idag ifall vi inte hade haft KIs cellforskning på femtio/sextiotalet, och Hans G Bohmans nyfikna intresse för klippandet och klistrandet med gener redan när det började göras i mitten av sjuttiotalet? Dels av de anledningar du tar upp, att ju mer forskarvärlden kletas ihop med industrin i det allmänna medvetandet, desto mer förlorar vi i trovärdighet mot allmänheten.
Mycket intressant utplock ur statistiken, Karin. Inte minst med tanke på den bilaga som följde med SvD häromdagen; bara tillämpningsnära projekt i nära samverkan med näringsliv, sida upp och sida ner. Inget konstigt eftersom det är SSFs uppgift att stödja sådan forskning som man redan kan se vilka tillämpningar den kan få. Men ändå lite farligt att alla aktörer just nu springer åt samma håll, att stödja den forskning som kan ge industriella tillämpningar på medellång sikt, där det redan skapats starka miljöer av många forskargrupper som orienterar sig åt liknande håll, i relativt mogna vetenskapsfält. Dels med tanke på hur viktigt det är för vår roll som kunskapsnation att även ha den spetsiga och spretiga rena grundforskningen, den från vilken det lite här och var trillar ut oväntade saker med praktisk nytta, och där man hamnar ohjälpligt på efterkälken i övermorgons ”strategiska” forskning om man inte har i vart fall några i landet som är med på tåget eller i vart fall i dess närhet redan då de första spännande sakerna händer. Vad skulle svensk biovetenskap vara idag ifall vi inte hade haft KIs cellforskning på femtio/sextiotalet, och Hans G Bohmans nyfikna intresse för klippandet och klistrandet med gener redan när det började göras i mitten av sjuttiotalet? Dels av de anledningar du tar upp, att ju mer forskarvärlden kletas ihop med industrin i det allmänna medvetandet, desto mer förlorar vi i trovärdighet mot allmänheten.
Hej Henrik, och tack!
Jo, visst är grundforskningen också viktig, men samtidigt är det ju nödvändigt att näringslivet tar upp och använder sig av ny kunskap. Om EU nu ska bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi…
Ett problem, tror jag, är den konstiga bilden (som även finansiärer och forskarsamhälle hjälper till att sprida) av å ena sidan ”fri forskning” – å andra sidan ”styrd, tillämpad forskning”. Men så svart-vit är ju inte forskningsvärlden. Helt fri forskning – var finns den? Och mycket forskning som sker inom företag har oerhört rigorösa krav och genomgår stenhårda granskningsförfaranden.
Men det talas inte så mycket om HUR forskning bedrivs och hur den granskas. Det mesta som visas upp – både i medier och på olika populärvetenskapliga evenemang, är ju resultat. Kanske behövs ett omtänk i vad forskningskommunikationen bör omfatta?
Hej Henrik, och tack!
Jo, visst är grundforskningen också viktig, men samtidigt är det ju nödvändigt att näringslivet tar upp och använder sig av ny kunskap. Om EU nu ska bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi…
Ett problem, tror jag, är den konstiga bilden (som även finansiärer och forskarsamhälle hjälper till att sprida) av å ena sidan ”fri forskning” – å andra sidan ”styrd, tillämpad forskning”. Men så svart-vit är ju inte forskningsvärlden. Helt fri forskning – var finns den? Och mycket forskning som sker inom företag har oerhört rigorösa krav och genomgår stenhårda granskningsförfaranden.
Men det talas inte så mycket om HUR forskning bedrivs och hur den granskas. Det mesta som visas upp – både i medier och på olika populärvetenskapliga evenemang, är ju resultat. Kanske behövs ett omtänk i vad forskningskommunikationen bör omfatta?