Forskare eniga att kommunicera mera!

Många utifrån ställer krav på forskare att kommunicera. Men vad tycker forskarna själva om att samverka med omvärlden? Och hur kan forskarna bli bättre på dialog och samspel med samhället i stort? Det var frågor som diskuterades av närmare hundra forskningsledare vid seminariet ODE – Omvärldsdialog och Engagemang på Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, den 25 augusti.

Arrangörer var VA tillsammans med IVA, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och Vetenskapsrådet.

Seminariet leddes av Camilla Modéer, generalsekreterare VA och Carl Johan Sundberg, forskare vid Karolinska Institutet och initiativtagare till ESOF. Inbjudna inspiratörer, som både är välmeriterade forskare och duktiga kommunikatörer, berättade om sina drivkrafter för att samverka.

Eva Österberg, professor emerita i historia vid Lunds universitet, såg fyra huvudskäl till att kommunicera forskningsresultat:
– för forskningens egen skull eftersom forskning ÄR kommunikation. Allt som blir vetenskapliga resultat tillkommer i dialog mellan flera människor och resultaten fördjupas och filas på vid seminarier och konferenser. Forskningens kvalitet bygger på att forskare hela tiden kommunicerar.
– av demokratiska skäl. Det handlar både om samhällets krav på insyn och om att föra ut forskningen till människor som alla påverkas av och har nytta av den, liksom att sprida kunskap om själva forskningsprocessen.
– av existentiella skäl. Människor har en strävan efter att skapa ordning och sammanhang i livet och att bygga relationer för att kunna leva så gott som möjligt.
– av kulturella skäl. Kulturen är det sätt att fungera som vi delar med andra. Natur, historia, språk, musik etc. utgör vår kollektiva livsform som bidrar till att skapa identitet, och denna kunskap behöver överföras till en vidare krets.

Johan Åkerman, professor i tillämpad spinntronik vid Göteborgs universitet, berättade att han startat ett företag för att nyttiggöra sin forskning, att han skrivit om sin forskning i tidskriften Forskning&Framsteg, varit i skolor och berättat vad forskning är och vad forskare gör om dagarna, suttit i juryn för olika slags tävlingar och hållit föredrag för alumner – som gav många nya infallsvinklar.

Han såg också moraliska skäl till att samverka:
– Har man fått statliga medel är det en skyldighet att ställa upp när man blir tillfrågad att tala om sin forskning. Det är ett rimligt sätt att betala tillbaka och förklara så bra man kan.
Men den viktigaste anledningen är att kvaliteten på forskningen förbättras när den stöts och blöts med olika personer och perspektiv.

Johan Åkerman var kritisk till att det inte finns några riktlinjer, styrdokument eller indikatorer för att mäta samverkan. Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet, höll med om att mer behöver göras men att det nu i alla fall är möjligt för lärosätena att budgetera för samverkansaktiviteter, något som formellt sett blev möjligt först i och med den senaste forskningspropositionen.

Agneta Richter-Dahlfors, professor i cellulär mikrobiologi vid Karolinska Institutet, instämde i att omvärldsdialog är nödvändig för att kunna maximera nyttan av forskningen. Man behöver kunna kommunicera populärvetenskapligt även till andra forskare, till exempel i ansökningar om forskningsmedel och för att kunna samarbeta tvärvetenskapligt.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, har alltid fått stöd från sina kollegor i att kommunicera populärvetenskapligt. Han tyckte inte att han behöver anpassa budskapet till olika målgrupper utan att man kan tala för en mellanstadieklass och för akademiledamöter på ungefär samma sätt. Samma frågor och nyfikenhet finns på båda håll. Ett gott sätt att få forskare att kommunicera är att vädja till deras fåfänga, menade han. Det är ju kul att bli publicerad i populärvetenskapliga tidningar till exempel.

Olle Granath, ständig sekreterare vid Kungl. Akademen för de fria konsterna berättade om hur han som chef på Nationalmuseum under 90-talet varit med om att producera flera utställningar som byggde på och förde ut forskningsresultat.

Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet, menade att ingen ifrågasätter att vi ska premiera samverkan. Frågan är bara hur vi bäst går till väga och vad det är som ska mätas. Han menade att diskussionen för mycket handlar om hur man når fram i media.

Forskarna satt hela dagen placerade vid runda bord. De fick i två pass diskutera både hur de ser på dialog och vad det finns för möjligheter och hinder med samverkan. Nio kommunikatörer satt med för att notera vad som sades under rundabordsdiskussionerna, däribland doktoranden Malin Sandström, som bloggat om seminariet

Diskussionerna rörde bland annat vikten av att kunna översätta ”vetenskapska” till svenska, att målgruppsanpassa sin kommunikation och att fokusera mer på dem som ska använda sig av den forskningsbaserade kunskap som kommer fram, att lära sig hur media arbetar, att medieträna och att ta hjälp av lärosätenas kommunikatörer.

Flera tog upp svårigheterna att kommunicera osäkra resultat och olika problem som uppstått vid kontakter med journalister. Glädjande för VA var att många menade att allmänheten är en viktig och givande dialogpartner och att både personliga möten och sociala medier får allt större betydelse. Flera underströk också att lärare och unga är viktiga målgrupper – och det gäller att börja samtala om forskning redan när barnen är riktigt små och naturligt nyfikna.

På flera håll sades att kulturen vid universiteten är på väg att förändras så att samverkansaktiviteter faktiskt börjar ses som meriterande men att fler incitament för samverkan behövs och att det är svårt att mäta sådana aktiviteter.

Flera uttryckte, precis som Eva Österberg, att existentiella frågor väcker människors engagemang,  att människor är emotionella och att det därför är viktigt att använda sig av berättelser och många olika uttryck och former när man kommunicerar om forskning.

En del av det som kom fram runt borden togs också upp i den avslutande diskussionen i plenum om vad som behöver göras framöver för att förbättra ODE: att fler mötesplatser behövs, att kommunikation behöver planeras strategiskt och att både doktorander och mer seniora forskare behöver utbildning i att kommunicera var några av slutsatserna.

Gunnar Öquist, ständig sekreterare vid Kungl. Vetenskapsakademien, sade avslutningsvis att det vore bra med fler liknande seminarier runt om i landet framöver. För att inspirera och underlätta för sådana arrangemang dokumenterades seminariet i form av video, radio och skrift. Videoinspelningar av inspiratörernas inlägg, liksom ett utförligare seminarierereferat, publiceras inom någon vecka på VAs webbplats. Där finns redan ett ljudklipp med korta inlägg om vikten av omvärldsdialog med de medverkande inspiratörerna. Senare i höst kommer längre uppföljande intervjuer med inspiratörerna att publiceras, liksom handfasta tips för den som vill anordna liknande seminarier framöver.