Mötet mellan religion och vetenskap är ett spännande ämne.
Elaine Howard Ecklund, forskare vid Rice University i USA, har som jag berättat tidigare här på bloggen bland annat studerat forskares religiösa tro. På bloggen science + religion today skriver hon om hur religiösa människor missförstår forskare, men också om hur forskare missförstår religiösa människor.
Skälet till att forskare och religiösa hamnar i ändlösa konflikter är att de missförstår varandra, menar Ecklund. För att undvika det måste de öppna sig och börja föra en dialog.
Varför är det viktigt då? Ecklund skriver:
According to a recent report from the National Center for Education Statistics, U.S. schoolchildren receive poorer science education than do students in most other industrialized nations. <….> Better science skills and understanding often correlate with greater overall success and socioeconomic stability. So if religious folks want their children to succeed—and as a scholar of American religion, I have every reason to believe they do—they need to learn how to be in better dialogue with the scientists among them. For their part, religious students must be encouraged by their faith leaders, educators, and parents to ask difficult questions of science and their beliefs.
Men det är alltså inte bara de religiösa människorna som Ecklund kritiserar utan även forskarna, som hon menar i många fall saknar förmåga eller vilja att lyssna på och intressera sig för de religiösa människornas synsätt. Hon listar tre punkter som hon anser att forskarsamhället bör minnas: 1) De flesta människor tror både på religion och vetenskap, 2) Den stereotypa bilden av en religiös människa som ”outbildad och kristen” stämmer inte – även religiösa är olika, samt 3) Alla evangelikanska kristna är inte mot vetenskapen.
Ecklunds bot mot missförstånd och ställningskrig uttrycker hon så här: We need “radical dialogue,” when scientists and people of faith become truly open to learning from one another.
Ordet dialog är förvisso enkelt att säga men svårare att förverkliga. Ecklund tillägger: Such radical dialogue would never have convinced Jerry Falwell and it won’t convince Richard Dawkins. But my research shows that most religious people do not take after Falwell, and most scientists are not like Dawkins.
AAAS har ett program för att underlätta dialog mellan religion och vetenskap. Hur ”radikal” den dialogen är och vad AAAS satsning åstadkommit har jag dock (för stunden) inte någon uppfattning om.
USA och Sverige må kännas som skilda världar vad gäller religiositet och kontroverser mellan religion och vetenskap. Men visst finns det skäl att intressera sig för de här frågorna även på hemmaplan. Maria Gunther Axelsson är en av dem som gjort det. Hon försöker i sin bok ”Big Bang eller Varde ljus: skapelsemyten som pseudovetenskap” (Wahlström & Widstrand 2006) ge läsaren en insikt i vad skapelsetro egentligen betyder och varför vetenskapen av vissa kan uppfattas som ett hot. Först när man förstår det kan man börja fundera över hur man ska möta människorna och bemöta argumenten.
Tydligt i den rapport som vi presenterade i november var att även svenskar i stor utsträckning tror på någon form av högre makt. Men också att många både gör det och har tilltro till vetenskaplig forskning. Ecklund pekar på att de troende människornas inställning till vetenskap beror på vilken religion eller samfund de tillhör. Vi kunde inte urskilja attitydskillnader mellan människor med olika religionstillhörighet i vår studie av den enkla anledningen att antalet svarande ”troende-men-inte-kristna” var alltför få. I USA har man inte det problemet, utan kan göra statistik på exempelvis politisk preferens versus religiös övertygelse (Gallup).
Man kan förmoda att det också i Sverige finns skillnader i attityder till vetenskap mellan olika grupper av religiösa. Vad vi inte vet är hur stora de är jämfört med attitydskillnaderna mellan troende och icke troende. Eller vilken roll de spelar jämfört med skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän, norrlänningar och skåningar eller kvinnor och män?
Det vi med säkerhet vet är att det alltid är viktigt att intressera sig för och lyssna på den/de andra när vi ska mötas och föra en dialog.
Roligt att Ecklund framställer Dawkins som någon slags extremist. Det visar hur ytligt prat om dialog mellan religion och vetenskap är, när kriteriet för extremistisk vetenskapsutövare är att man inte råkar tro på någon gud.
Det är nog dessutom viktigt att göra skillnad mellan dialog mellan religion och vetenskap, vilket låter som det skulle vara mer eller mindre omöjligt, och dialog mellan de som arbetar med vetenskap och personer som är troende. Det senare kan ju, som Ecklund säger, vara nödvändigt.
Roligt att Ecklund framställer Dawkins som någon slags extremist. Det visar hur ytligt prat om dialog mellan religion och vetenskap är, när kriteriet för extremistisk vetenskapsutövare är att man inte råkar tro på någon gud.
Det är nog dessutom viktigt att göra skillnad mellan dialog mellan religion och vetenskap, vilket låter som det skulle vara mer eller mindre omöjligt, och dialog mellan de som arbetar med vetenskap och personer som är troende. Det senare kan ju, som Ecklund säger, vara nödvändigt.
Mer om Ecklundstudien. Det verkar som naturvetenskap inte har någon större påverkan på studenters religiositet. Det är istället humaniora och samhällsvetenskap som spelar roll. Åtminstone i USA. Att studera utomlands hade också en stark effekt.
Att lära sig mer naturvetenskap har troligtvis alltså en försumbar effekt jämfört med att sätta sig in i andra kulturer eller människors perspektiv för den egna religiositeten.
Mer om Ecklundstudien. Det verkar som naturvetenskap inte har någon större påverkan på studenters religiositet. Det är istället humaniora och samhällsvetenskap som spelar roll. Åtminstone i USA. Att studera utomlands hade också en stark effekt.
Att lära sig mer naturvetenskap har troligtvis alltså en försumbar effekt jämfört med att sätta sig in i andra kulturer eller människors perspektiv för den egna religiositeten.