Den här veckan har skolorna börjat. Nya klassrum, nya krokar med namn intill, nya lärare, nya böcker, nya rutiner… Spänning och förväntan.
Debattvågorna om skolan har gått höga under slutspurten av sommarlovet. Det har handlat om betygsinflation, kameraövervakning, vinstdrivande skolverksamhet, central rättning av nationella prov, antimobbingprogram, handskakningsförbud och neddragningar av antal lärare.
Allt har dock inte varit negativt. Som någon slags motvikt har DN i en serie artiklar på Insidan lyft fram engagerade lärares positiva erfarenheter. I en av dem protesterar den pensionerade lärarinnan Christina Monthan Axelsson mot den svartmålning av skolan som hon tycker pågår.
Det är mycket tyckande om skolan. Alla har gått i den så alla kan ha en åsikt om den – snickare såväl som majorer, läkare såväl som frisörer. Men hur är det med den forskningsbaserade kunskapen om skolan? Hur mycket används den i debatten? Används den på rätt sätt?
Och hur ofta deltar de som själva forskar om pedagogik och skola i diskussionerna om hur skolan ska se ut?
För sällan, tycker Bengt Persson, professor i specialpedagogik i Borås, i en debattartikel i GöteborgsPosten för någon vecka sedan. Han menar att skolpolitiken inte baseras på vetenskaplig kunskap och att de pedagogiska forskarna är märkvärdigt tysta i debatten – detta trots att ”det svenska utbildningssystemet nu genomgår sin mest genomgripande förändring på decennier.”
Liknande kritik framfördes av Ingrid Pramling Samuelssson, även hon pedagogikprofessor, i en intervju i GP tidigare i somras (jag kommenterade bl.a. den artikeln i ett blogginlägg den 30 juli).
Persson tror att tystlåtenheten delvis kan förklaras med brister i det det akademiska belöningssystemet, men att det är att göra det för lätt för sig att bara skylla på det. Han avslutar sin artikel med följande uppmaning:
”Även om den vetenskapliga argumentationen står sig slätt mot den populistiska retoriken, borde man kunna kräva att forskarna tar sitt samhällsansvar och ger sig in i debatten så att deras forskningsresultat kommer till nytta.”
En forskare som faktiskt har givit sig in i debatten, särskilt när det gäller uppmärksamheten kring PISA och TIMSS, är Svein Sjöberg, professor vid Oslo universitet. Han menar att de här testerna bara mäter en viss typ av kunskap, och att de missbrukas i debatten. Han har nyligen i en krönika (pdf) publicerad i två norska tidskrifter kritiserat utbildningsminister Björklunds svartmålning av den svenska skolan och drar paralleller till den norska debatten:
”Denne historien fra Sverige demonstrerer med all tydelighet det vi også kjenner til fra Norge. Internasjonale studier brukes og misbrukes til politiske formål.”
Han avslutar: ”Saken dreier seg om at man ikke må omfavne argumenter som ikke holder mål.”
För den intresserade finns ett fler artiklar om PISA och TIMSS på Sveins hemsida.
Skoldebatten lär rulla på. Och den skulle vinna på att fler forskare – även svenska – gav sig in i den med all den kunskap de besitter!
PS Några bloggar som jag hittat om skolan (av lärare):
My dad read Kierkegaard. Här kommenteras Perssons artikel under rubriken ”Sahlin och Björklund struntar i kunskap”.
Lilla O kommenterar flera av de ovan nämnda artiklarna om skolan.
Marie E skriver bland annat om övervakning av elever via nätet.
Hej! Håller med dig om att skoldebatten ofta förs av personer som inte baserar sitt tyckande på någon forskning. Inte heller har de någon helhetsbild av skolverksamhet utan har bara sett skolan ur en elevs och/eller förälders perspektiv. Som lärare har man ett till perspektiv och utbildning i ämnet men få verkar intresserade av att lyssna på vad de professionella i skolan tycker. Pedagogikforskares röster kanske skulle vara bra att höra i debatten men de har ofta grävt ner sig i något smalt didaktiskt ämne och har tyvärr inte heller de en helhetsbild av den verklighet elever och lärare vistas i idag.
Hej! Tack för din kommentar!
Det är ju verkligen inte bra om det är så att lärare upplever att pedagogikforskare inte ”har helhetsbild av verkligheten”, som du skriver, i stället för att vara en källa till ny kunskap och nya ”verktyg” för de aktiva lärarna. Men varför ägnar sig inte forskarna åt de problem som ni har i skolans verklighet? Vad tror du är problemet?
Hej! Håller med dig om att skoldebatten ofta förs av personer som inte baserar sitt tyckande på någon forskning. Inte heller har de någon helhetsbild av skolverksamhet utan har bara sett skolan ur en elevs och/eller förälders perspektiv. Som lärare har man ett till perspektiv och utbildning i ämnet men få verkar intresserade av att lyssna på vad de professionella i skolan tycker. Pedagogikforskares röster kanske skulle vara bra att höra i debatten men de har ofta grävt ner sig i något smalt didaktiskt ämne och har tyvärr inte heller de en helhetsbild av den verklighet elever och lärare vistas i idag.
Hej! Tack för din kommentar!
Det är ju verkligen inte bra om det är så att lärare upplever att pedagogikforskare inte ”har helhetsbild av verkligheten”, som du skriver, i stället för att vara en källa till ny kunskap och nya ”verktyg” för de aktiva lärarna. Men varför ägnar sig inte forskarna åt de problem som ni har i skolans verklighet? Vad tror du är problemet?