Twittrande och bloggande ökar språkklyftan mellan akademi och allmänhet, menade Anders Mildner i SvD i onsdags. Akademin kommer nämligen inte att hoppa på socialamedie-språktåget, utan hålla fast vid sitt ”koncisa och snåriga språk”. Det håller jag inte med om. Det finns många forskare som bloggar och twittrar för att på ett begripligt sätt berätta för en bredare publik om sin forskning, tipsa om artiklar och kommentera samhällsfrågor (vilket också Pia Höök, bloggande forskare, påpekar).
Sedan kan man förstås tycka att det går för långsamt att få in de sociala medierna i den akademiska världen, vilket Mats framför på bloggen Tysta tankar. Han funderar över korrektheten i Mildners bild av universiteten som en isolerad ö där ”en hunsad grupp oväntat fått en joker i alla-kan-inte-vara-som-vi-spelet”:
Självömkan som livsstil? – Ingen tycker om oss, ingen läser vad vi skriver och ändå är vi viktigast av allt!
I vissa forskargrupper tycks dock åtminstone bloggandet börja ta fart. Aktuellt så här i valtider är de statsvetare som bloggar om valforskning, opinionsundersökningar och politik, som Henric Oscarsson, professor GU, Magnus Hagevi, lektor Linnéuniversitetet, och Ulf Bjereld, professor GU (och aktiv socialdemokrat). Bo Rothstein, också professor i statsvetenskap på GU, bloggar inte men har en hemsida som fyller ungefär samma funktion.
Göteborgs universitets valforskare har dessutom utvecklat en FaceBook-applikation som testar vilket parti människor med samma livsstil som du brukar rösta på.
Vad gäller Twitter tog Henrik Berggren tog upp Mildners tråd i DN dagen efter och skrev bland annat att meddelanden som ”Dissar professor B” är lite för torftiga för att göra anspråk på skattemedel. Det ligger ju mycket i det, fast de tweets jag sett från forskare (ovan nämnde Oscarsson twittrar, till exempel) håller en något högre nivå än så…
Däremot lämpar sig förstås twittrande synnerligen dåligt för den professionella kommunikationen forskare emellan, såvida det inte bara handlar om att tipsa om en länk. Men, undrar jag, passar det för någon yrkesgrupp? Hur många kommunala tjänstemän, jurister, poliser eller lärare sköter sina jobb på Twitter? ”A är på sannolika skäl misstänkt. Vad tror du om motivet?” eller ”Eleven Bs problem upp på konferensen på måndag. Åtgärdsplan?” Njaaaeee…
Jenny på Vetenskapsfestivalens blogg funderar också över de båda dagstidningsskribenternas artiklar. Hon skriver att tillgänglighet är ett av festivalens mantra, men:
Det betyder inte att kunskap måste kunna förmedlas på 140 tecken. Komplexiteten hör liksom till. Men vi tror på att utveckla olika sätt att kommunicera forskning, göra den begriplig.
Ja, det är väl till syvende og sidst det det handlar om – att göra forskningen begriplig för den som lyssnar i ett visst sammanhang. Det finns inte ett allena saliggörande sätt att göra det. Twitter och bloggar är komplement till andra kommunikationskanaler och -metoder. Och vart språkbruk har sin plats och sin tid.
/Karin Hermansson
Ditt sista påstående är väl svårt att argumentera mot. Stilnivå och textmängd är nog inte kontroversiellt. Den avgörande frågan menar jag handlar om graden av öppenhet/slutenhet och exemplen från polis och socialtjänst är naturligtvis ganska meningslösa i en diskussion om forskningens öppenhet.
Rent konkret handlar det om att dela information. På min högskola saknar vi fungerande intranät eftersom informationsavdelningen menar att allt ändå faller under offentlighetsprincipen. Alternativet är att skicka massmail och det är inte populärt.
Om jag vill dela en länk med andra intresserade är twitter ett bra exempel på hur vi inte tvingar på varandra information. Den som väljer att #-tagga ett budskap skapar en informell gemenskap som kanske på något plan hotar akademins kunskapsmonopol?
Att länka och samtidigt kort kommentera varför är kraftfull kommunikation.
Samtidigt är det väl ingen som tror att twitter kommer ersätta traditionella avhandlingar?
Hej Mats!
Tack för dina kloka synpunkter! (kommentaren fastnade i filtret först – det var därför det tog lite tid innnan den syntes)
Det är väldigt intressant det du skriver om att Twitter är en ny kanal att dela information utan att t.ex. fylla sina kollegers mejlboxar, och att det på det sättet kompletterar andra kanaler. Det är rätt långt ifrån det meningslösa ”hissar/dissar professor X” som nämndes av den ene skribenten – vilket var bakgrunden till mina fiktiva och lika fåniga exempel…
Tror du att någon känner sig hotad av den här nya informella #-tagsgemenskapen? Eller var det mer hypotetiskt?
Roligt att du vill följa mig på Twitter. Det är dock mycket bättre att du följer VA på http://twitter.com/vetenskapoallm där vi på VA hjälps åt att twittra. Det andra kontot satte jag upp för att testa, men sedan har jag inte använt det… Jag ska radera det så att inte fler luras!
Ditt sista påstående är väl svårt att argumentera mot. Stilnivå och textmängd är nog inte kontroversiellt. Den avgörande frågan menar jag handlar om graden av öppenhet/slutenhet och exemplen från polis och socialtjänst är naturligtvis ganska meningslösa i en diskussion om forskningens öppenhet.
Rent konkret handlar det om att dela information. På min högskola saknar vi fungerande intranät eftersom informationsavdelningen menar att allt ändå faller under offentlighetsprincipen. Alternativet är att skicka massmail och det är inte populärt.
Om jag vill dela en länk med andra intresserade är twitter ett bra exempel på hur vi inte tvingar på varandra information. Den som väljer att #-tagga ett budskap skapar en informell gemenskap som kanske på något plan hotar akademins kunskapsmonopol?
Att länka och samtidigt kort kommentera varför är kraftfull kommunikation.
Samtidigt är det väl ingen som tror att twitter kommer ersätta traditionella avhandlingar?
Hej Mats!
Tack för dina kloka synpunkter! (kommentaren fastnade i filtret först – det var därför det tog lite tid innnan den syntes)
Det är väldigt intressant det du skriver om att Twitter är en ny kanal att dela information utan att t.ex. fylla sina kollegers mejlboxar, och att det på det sättet kompletterar andra kanaler. Det är rätt långt ifrån det meningslösa ”hissar/dissar professor X” som nämndes av den ene skribenten – vilket var bakgrunden till mina fiktiva och lika fåniga exempel…
Tror du att någon känner sig hotad av den här nya informella #-tagsgemenskapen? Eller var det mer hypotetiskt?
Roligt att du vill följa mig på Twitter. Det är dock mycket bättre att du följer VA på http://twitter.com/vetenskapoallm där vi på VA hjälps åt att twittra. Det andra kontot satte jag upp för att testa, men sedan har jag inte använt det… Jag ska radera det så att inte fler luras!
Jag följer numera dig på Twitter!
http://twitter.com/VAKarinH
Jag följer numera dig på Twitter!
http://twitter.com/VAKarinH
Jag insåg att det fanns ett bättre sätt att följa ert arbete! Tack!
Jo ändå – jag är själv lite besatt av det där glappet mellan olika roller som privatperson, lärare, forskare, tjänsteman, examinator o.s.v. och för mig fungerar nog de sociala medierna som ett sätt att försöka diskutera de här rollerna.
Antagligen finns det sidor hos informatören/journalisten Karin som inte helt platsar på
http://twitter.com/vetenskapoallm
men som ändå är intressant för oss som menar att det inte finns någon självklar gräns mellan vetenskap och andra former av liv (äsch – det där lät inte särskilt bra ens inne i mitt huvud)
Njae – om någon känner sig hotad vet jag inte! Jag är själv rätt nyfrälst på twitter och imponerad av generositet och positiv ton. Det är en ständig ström av impulser och för mig som bloggar är det bara att lyfta upp godbitar.
Jag testar det som inspirationsström till nya studenter och det är ganska omtumlande om man är van vid ”obligatorisk litteratur” och avgränsade mål med tydlig progression. Den där enkla ordningen får man nog leta efter på andra ställen – jag tror att många utbildningar skulle vinna på att bli en smula mindre tillrättalagda.
Det är ett hotfullt perspektiv – särskilt för svaga studenter som inte är vana att orientera sig i det här flödet.
Jag insåg att det fanns ett bättre sätt att följa ert arbete! Tack!
Jo ändå – jag är själv lite besatt av det där glappet mellan olika roller som privatperson, lärare, forskare, tjänsteman, examinator o.s.v. och för mig fungerar nog de sociala medierna som ett sätt att försöka diskutera de här rollerna.
Antagligen finns det sidor hos informatören/journalisten Karin som inte helt platsar på
http://twitter.com/vetenskapoallm
men som ändå är intressant för oss som menar att det inte finns någon självklar gräns mellan vetenskap och andra former av liv (äsch – det där lät inte särskilt bra ens inne i mitt huvud)
Njae – om någon känner sig hotad vet jag inte! Jag är själv rätt nyfrälst på twitter och imponerad av generositet och positiv ton. Det är en ständig ström av impulser och för mig som bloggar är det bara att lyfta upp godbitar.
Jag testar det som inspirationsström till nya studenter och det är ganska omtumlande om man är van vid ”obligatorisk litteratur” och avgränsade mål med tydlig progression. Den där enkla ordningen får man nog leta efter på andra ställen – jag tror att många utbildningar skulle vinna på att bli en smula mindre tillrättalagda.
Det är ett hotfullt perspektiv – särskilt för svaga studenter som inte är vana att orientera sig i det här flödet.
Ja, visst blir man lätt lite överväldigad av allt spännande som flödar förbi. Svårt bara att hinna med att läsa allt man skulle vilja. Och jag kan tänka mig att dina studenter inte har det lättare.
Vet inte vad din tankegång egentligen gick ut på, den du avbröt, men för ordningens skull vill jag påpeka att jag inte är journalist. Däremot har jag alltid gillat att skriva. Jag är i grund och botten naturvetare/tekniker som ägnat en massa år åt forskning & utveckling inom halvledare/elektronik/sensorer. Fast sedan bytte jag spår en smula…
Ja, visst blir man lätt lite överväldigad av allt spännande som flödar förbi. Svårt bara att hinna med att läsa allt man skulle vilja. Och jag kan tänka mig att dina studenter inte har det lättare.
Vet inte vad din tankegång egentligen gick ut på, den du avbröt, men för ordningens skull vill jag påpeka att jag inte är journalist. Däremot har jag alltid gillat att skriva. Jag är i grund och botten naturvetare/tekniker som ägnat en massa år åt forskning & utveckling inom halvledare/elektronik/sensorer. Fast sedan bytte jag spår en smula…
Det blev lite halvkvädet – förlåt. Jag läser på och förstår att VA är en ideel sammanslutning och inte någon myndighet.
Kanske försökte jag tänka högt om det här med företag, partier och myndigheter som bloggar och twittrar – då blir informatörsrollen komplicerad i förhållande till det ganska brutala autenticitetskravet som de flesta driver inom sociala medier. Jag tror inte att alltför lojala informatörer lyckas övertyga oss om att de är något annat än megafoner åt färdiga budskap. Och då finns det bättre kanaler.
Så min aningen romantiska bild är att nätet är en plats för samtal och reflektion. Kan vetenskapssamhället säga detsamma om sin arena?
Det blev lite halvkvädet – förlåt. Jag läser på och förstår att VA är en ideel sammanslutning och inte någon myndighet.
Kanske försökte jag tänka högt om det här med företag, partier och myndigheter som bloggar och twittrar – då blir informatörsrollen komplicerad i förhållande till det ganska brutala autenticitetskravet som de flesta driver inom sociala medier. Jag tror inte att alltför lojala informatörer lyckas övertyga oss om att de är något annat än megafoner åt färdiga budskap. Och då finns det bättre kanaler.
Så min aningen romantiska bild är att nätet är en plats för samtal och reflektion. Kan vetenskapssamhället säga detsamma om sin arena?