Ordens makt över tanken

Ord är fantastiska. Och knepiga. Och ibland bedrägliga.

SarahC. Kavassalis, University of Toronto, skriver på sin blogg The Language of Bad physics om hur ordet teori missuppfattas och missbrukas.

”Teori” i vetenskapliga sammanhang är inte det samma som det vardagliga ordet ”teori” – dvs. det som används synonymt med gissning: ”polisen har en teori om mordmotivet”, eller ”jag har en egen teori om varför…”

I den vetenskapliga vokabulären kallas ett sådant antagande för en hypotes – och en sådan är till för att förkasta eller bekräfta.

En teori, däremot, är en vedertagen förklaring till observationer – och den accepteras som teori först när den klarat många vetenskapliga tester och hypotesprövningar:

A theory in its technical usage is something that is more or less verified or an established explanation accounting for known facts or observations, like the theory of relativity or how evolutionary biology is a theory. In modern science the term “theory”, or “scientific theory” refers to a given explanation, consistent with the scientific method, of empirical observation.

Varför ska man bry sig om det här? Jo, eftersom det finns två betydelser av ordet teori, kan den som vill underminera vetenskapens trovärdighet utnyttja begreppsförvirringen för att få vetenskapliga teorier att framstå som spekulativa och osäkra:

“we shouldn’t teach evolution in schools because ‘evolution is just a theory’”

I matematiken har de fått till det bättre, tycker Kavassalis. Där används i stället ordet teorem, som inte på samma sätt kan missuppfattas och missbrukas.

Samtidigt (tänker jag) är teorem förmodligen ett för en icke-matematiker ganska obegripligt ord.

Vems fel är det då att ordet teori missbrukas?

While it’s easy to blame “non-scientists” for choosing definitions to meet their needs, it’s not entirely their fault, skriver Kavassalis. Forskare gör sig nämligen också skyldiga till att använda ordet ”teori” på fel sätt genom att hävda att deras egen modell är bättre än någon annans – för att den ”bara” är en teori. Kavassalis konstaterar:

By scientists engaging in these “my theory is more of a theory than your theory” games, we allow room for Intelligent Designers to use the same tactics.

En uppmaning till forskarsamhället att tänka över hur de själva uttrycker sig, alltså!

Själv har jag den senaste tiden, efter att under kort tid ha bevistat flera paneldebatter om forsknings- och utbildningspolitik, grubblat på en annan slags ord som jag är rädd kan försvåra kommunikation mellan forskare och det omgivande samhället, nämligen alla dessa etiketter som sätts på forskning.

I en av debatterna ställdes excellent forskning mot vardagsforskning. Vad det sistnämnda är har jag fortfarande inte förstått, men den utförs väl av en hoper icke-excellenta medelmåttor, antar jag?

Ofta ställs annars behovsmotiverad forskning mot nyfikenhetsdriven forskning. Precis som om inte alla forskare är nyfikna?

Och sedan har vi förstås den där fria forskningen alla talar om. Var finns de där helt fria forskarna, undrar jag? Har de inga som helst mål eller krav som styr vad de gör? Om viss forskning är behovsmotiverad… är då den här fria forskningen kanske omotiverad…?

Jag skulle vilja slå ett slag för ”motsatsen” till fri forskning, nämligen fängslande forskning! För vilken forskning är inte fängslande…?

/Karin Hermansson