Lär sig barn egentligen något i skolan när undervisningen går ut på att de ska ”forska” fram sin kunskap själva genom att t.ex. leta på Internet? Det diskuterades i ett inslag i gårdagens Studio Ett i P1. Reportern hade besökt en av Vittras skolor i Solna och pratat med lärare, skolchefen och några elever. Alla var mycket positiva – inklusive barnen själva – och tyckte att barnen lärde sig mycket. Fast när en kille (som själv samlat fakta om muskler) ombads berätta något av det han mindes av sina kamraters presentationer om andra organ i kroppen kom svaret ”minns inget nu, men jag har ju anteckningar”.
Efter reportaget följde att samtal om s.k. ”forskningspedagogik” mellan Nils-Erik Nilsson, rektor i Luleå som doktorerat på lärprocesser hos barn som arbetat med ”forskande” arbetssätt och Hans Åke Scherp, forskare i pedagogik vid Karlstad universitet. Den förre kritisk, den senare positiv. Nilsson tyckte att innehållet måste stå i centrum och att framför allt de barn som har grunda kunskaper inte får ut något av metodiken. Scherp ansåg att arbetssättet stimulerar lusten att lära hos barnen och att barn lär sig mer om de tycker att det de gör är meningsfullt. Har man lust att lära lär man sig även det som är tråkigt, menade han.
Att stimulera viljan och lusten att söka kunskap är bra, och att se till att alla barn får möjlighet att lära är också bra. Hur kan detta kombineras i en och samma skolklass? Eller går inte det? Barnen kanske måste delas upp i olika grupper beroende på förutsättningar och lärstilar? Eller är det bara så att samma metod inte passar lika bra i alla ämnen?
I skolans värld tycks ibland metoder och arbetssätt anammas bara för att ”de låter bra”. Men det är viktigt att grunda pedagogiska beslut på forskningsbaserad kunskap. För forskarna räcker det dock inte med att utvärdera och forska om metoderna. Resultaten måste förmedlas också! Men det brister i kontakten mellan forskning och skola. En orsak är att lärarna upplever den akademiska världen som svårtillgänglig, vilket i sin tur kan bero på att för få lärare har erfarenhet av forskning. En annan orsak kan vara att forskarna inte är tillräckligt bra på att nå ut med sin kunskap – kanske för att de inte riktigt vet vad lärarna ute i landets klassrum har för frågor och problem?
I VAs studie av lärares syn på vetenskap 2004 instämde fyra av tio lärare (från förskola till gymnasium) helt eller till stor del i att pedagogisk forskning alltför sällan behandlar frågor som är viktiga för lärarens dagliga verksamhet.
Bara en dryg tredjedel av de lärarstudenter vi intervjuade 2005 uppgav att de själva hade haft kontakt med forskare under det senaste året. Och de hade ändå befunnit sig på en högskola! Av grundskollärarna hade en av fyra haft kontakt med forskare.
Slutsatser: Kontakter och dialog mellan forskare och lärare behöver utvecklas. Den nyligen utredda lärarutbildningen är en bra startpunkt.
