Jag läser i tidningen att Washington Post säljs till en it-mogul och kommer – i Almedalens kölvatten, att tänka på seminariet Det fria ordets framtid. Det arrangerades under politikerveckan i juli av tidningskoncernen Stampen och Göteborgs universitet.
Seminariet var inte helt fullsatt. Men journalisten Britt-Marie Mattsson var där. Det var hennes man statsvetarprofessorn Sören Holmberg också. Och andra välkända statsvetare från GU.
Diagrammen avlöste varandra. Inte helt lätta att tolka. Men budskapet var solklart: Medias förändring är så omvälvande att det fria ordet kan hamna i fritt fall medan gammelmedia fasas ut. Akademin kan hjälpa media att tolka vad som sker och vart det leder. Men forskning tar tid och media förändras så snabbt att frågan är om akademin alls hänger med.
Medverkade gjorde bland andra Pam Fredman, rektor, Göteborgs universitet, Tomas Brunegård, styrelseordförande, WAN-IFRA , World Association of Newspapers and News Publishers, Oscar Westlund, docent, Göteborgs universitet, Mathias Färdigh, universitetsadjunkt, Göteborgs universitet och Ove Joanson, styrelseordförande, Utgivarna.
Fredman tryckte på vikten av att beforska nya områden; exempelvis barn som använder läsplattor. Brunegård som vari koncernchef för Stampen under en explosiv fas som ser ut att leda till att GP fasar ut papperstidningen (och då spelar det ingen roll att gamla farmor säger att hon inte kan leva utan sin tidning) menade att branschens aktörer måste samordna sig globalt för att kunna förstå vad som händer; vad som är bra och dåligt i det nya.
Receptet han gav för hållbar utveckling var att bedriva internationell forskning, formulera policys för att hantera förändringarna, både när det gäller enskilda nationer, akademin och medierna. Bara för att det rusar snabbt kan vi inte strunta i att forska om det som sker. Mediekonsumtionens historiskt rekordsnabba förändring påverkar branschens arbetssätt och sätt att verka; forskning som tittar på detta är essentiellt.
Integritetsfrågorna är på agendan; vad får den nya spelplanen för konsekvenser för individen och hur ska du och jag förhålla oss till utvecklingen, för att samhället ska bli bra?
– Varenda ledare inom media och varenda journalist undrar i dag vad blir det av mig och min yrkeskunskap, men det är bara att konstatera att utvecklingen är här. Gemensamma spelregler behövs; bara för att man kommer från Silicon Valley ska man inte kunna sopa banan med exempelvis lokala arenor som Göteborg, menade Brunegård.
Diskussionen var livlig och det kan man förstå. Vi talar om fundamentet i ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati, ingen journalistik, och vice versa. Hur kan forskningen vara en kraftfull aktör på samhällsnivå? Som klarar att lyfta fram de viktiga aspekterna?
Docent Oscar Westlund vars huvudinriktning är demokratifrågor, pratade om att medias förändring påverkar olika mycket i olika länder eftersom medias betydelse skiftar och graden av korruption skiljer sig åt, det gör förstås även demokratinivån; i Singapore spelar pressfrihet kanske mindre roll medan den i välutvecklade demokratier är grundläggande. Nu får traditionella medier förhålla sig till sociala, exempelvis Kinas ledare oroas av den utvecklingen.
SOM-institutets undersökningar visar att det fortfarande är stor skillnad mellan sydeuropéer som ser mer på teve och nordeuropéer som i större utsträckning läser tidningar och använder internet och mobiltelefoni. Var fjärde svensk tar nu emot nyheter via mobil, fyra av tio redan innan de går upp ur sängen. Vi förlänger mediedygnet. Nu söker mediebranschen nya sätt att få betalt. Nya affärsmodeller byggs upp: här har forskningen en viktig roll.
Det nya kommunikativa landskapet innebär nya problem: Från att ha varit passiva konsumenter kan vi numera själva dokumentera och utöva en slags meborgarjournalistik. Men vad kan förortsborna göra för att skapa publicitet? Bilar bränns varenda natt; man måste bränna ganska många för att media ska reagera. Man samspelar därför med medierna. Resultatet blir krigsrubriker snarare än fokus på de verkliga problemen.
I slutet av seminariet konstaterade Brunegård att det finns fler frågor än svar och Mattsson avslutade med att frågorna måste fortsätta ställas så länge vi inte har svaren. Själv tänker jag att när även Amnesty tycker att det ska vara möjligt att berätta för dem som blir övervakade att de blir det, är det bekymmersamt att så många tänker att eftersom de har rent mjöl i påsen är det ok att bli kartlagd in i minsta sms. Ett sådant resonemang bygger ju på att man förutsätter att makten för all framtid kommer att bestå av förnuftiga människor som vill en väl.
Monica Bengtson
