Vad är vetenskap och inte? Hur ska akademin hantera pseudovetenskap? Det var frågor som ställdes på sin spets i en fullsatt sal på Chalmers under Vetenskapsfestivalen i Göteborg.
Frågan om vad som är vetenskap och vad som inte är det ställdes i en fullsatt Chalmerslokal den 25 april under Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Hur pseudovetenskap ska hanteras av akademin ställs på sin spets när dess företrädare styr in under högskolans flagg; som när Lynne McTaggart länkade till Chalmers hemsida och när mer eller mindre obskyra ordnar hyr in sig i lokalerna.
Ett gäng professorer i panelen diskuterar det som är seminariets rubrik ”Ska Chalmers bjuda in pseudovetenskapen?” och pratar med publiken om vad som är och inte är vetenskap och beprövad erfarenhet. Aant Elzinga, professor emeritus i vetenskapsteori, säger att när intressen av det ovetenskapliga slaget försöker dra nytta av högskolans varumärke måste vi diskutera det, men att agera tankepolis är inget alternativ.
Han ser själv ut som Sokrates när han spinner historiens trådar kring 1500-talets är-jorden-rund-debatt och drar upp riktlinjerna; värdegrund, etos och cudos som handlar om principer för god vetenskap. Här blir vi internationella; communalism, universalism, disinterestedness, originality och skepticism.
Att kunna resonera kring sina resultat, att de ska kunna falsifieras (det vill säga ifrågasättas) och att de vetenskapliga artiklar som publiceras först genomgår kollegial prövning, så kallad peer review, är elementärt. Vetenskap handlar ju också om att göra en bedömning av vad som är rimligt, förstås. Det som inte är prövat är inte vetenskap. Ett experiment ska också kunna upprepas för att vara trovärdigt.
Men man ska vara medveten om att gränserna för vad som är vetenskap är resultatet av förhandlingar och stridigheter och att förhållandena inom vetenskapssamhället är öppna eller slutna beroende på den historiska tidpunkten. Det finns sådant som först betraktats som vetenskap men puttas ur boet för att sedan betraktas som pseudovetenskap.
Då äntrar ett energiknippe, professor PO Nilsson, scenen och pratar om den tredje uppgiften; att forskarnas resultat ska kommuniceras med samhället. Han tycker professurer i allmänhetens förståelse av vetenskapen skulle vara på sin plats vid svenska universitet.
Han gör korttrick, pratar om att Uri Geller som böjde skedar var kul men borde ha erkänt att det var trick och inte övernaturlig tankeförmåga. Festivalens sista dag kör Nilsson öppet hus med fysikaliska leksaker eftersom han också anser att den teori som inte går att förklara för barn troligen är helt värdelös.
Han berättar underhållande om hur han har möblerat om hotell för att bevisa att energin inte kan ändras av möbleringen, vilket feng shui-företrädare påstår.
Och visserligen talar de här herrarna delvis nedsättande om homeopati och annan icke-vetenskap; som magnethalsband mot cancer, men prorektor Mats Viberg sammanfattar det de alla kan skriva under på: Det ska vara högt i tak, men forskningens stora förtroende hos allmänheten måste bevaras genom att vi diskuterar de här sakerna.
I pausen pratar jag med klimatforskaren Olle Häggström, som bloggar om sin forskning för då får han uttrycka sig hur komplicerat han vill och berätta det som är vetenskapligt bevisat: att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Han är ganska trött på dem som hävdar motsatsen och har startat bloggen Uppsalainitiativet för att bemöta dem han kallar klimatförnekarna.
Sen blir det mer komplicerat. Magnus Fontes, professor i matematik, berättar om den parapsykologiska debatten i Lund, som handlar om att lärosätet faktiskt har en professur i psykologi med inriktning mot hypnos och just parapsykologi. Ett experiment har visat tecken på att tankeöverföring kan existera och detta har omskrivits i universitetsmagasinet LUM, vilket fick nio professorer att gå ut på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt i protest. Experimentet har ännu inte upprepats och Magnus resonerar kring slumpens inverkan på försöket.
En fråga har slängts ut inför diskussionen: vad är egentligen universitetens, men även organisationer som VA:s roll i förhållande till ovetenskap? VA:s uppgift är att främja öppenhet mellan vetenskap och allmänhet, att föra ut forskningen till folket, att skapa mötesplatser för forskare och allmänhet – till vilken media kan vara en länk, så vi arbetar även med mötesplatser för forskare/media.
När det gäller det som inte kan kallas vetenskap har VA inte någon specifik uppgift, det vill säga vi har inte som uttalat syfte att motarbeta pseudovetenskapen men självklart kan och bör vi diskutera den.
Mitt råd är att även pseudovetenskapen ska behandlas vetenskapligt. Man kan till exempel inte använda det faktum att en människa som hade ett magnethalsband dog av sin cancer som argument mot den typen av företeelse, eftersom hon kanske hade dött ändå. Om man verkligen vill nå trovärdighet bör man i stället seriöst och vetenskapligt belägga de exempel man tar upp.
Tack för en bra sammanfattning; själv kunde jag inte delta hela kvällen, så det uppskattas. Ifall VA inte har någon specifik uppgift gällande det som inte kan kallas vetenskap, så är det en kärnfråga för föreningen Vetenskap och Folkbildning; i synnerhet det som inte kan kallas för vetenskap, men som ofta kallas det ändå.
Självklart bör man förhålla sig vetenskapligt till pseudovetenskap, och därmed bör man definitivt undvika att använda sig av anekdotisk bevisföring. Jag vill dock hävda att anekdoter ändå kan ha en viktig roll att spela i folkbildningen, genom att belysa och exemplifiera vissa problemområden. Alla exempel på människor som avlidit av sjukdomar som är triviala att medicinera eller vaccinera mot – för att patienten haft en avvikande bild av läkekonsten – utgör inte i sig själva ett argument mot någon specifik alternativmedicinsk behandlings förträfflighet, men de påminner oss om frågans allvar, och ger oss ett svar till alla som frågar varför vi inte bara låter folk tro vad de vill.
Det finns även andra effekter som spelar in på hur man bör bemöta pseudovetenskapliga argument. Man måste först och främst vara medveten om att diskussionen från första början är assymetrisk, i och med att endast den ena parten tillämpar ett vetenskapligt förhållningssätt: det är betydligt lättare för din mot-debattör att hitta på en uppgift än det är för dig att vetenskapligt vederlägga den. (Nu är det ju i sig problematiskt att debattera om fakta). För åhörare utan bestämd uppfattning i en fråga kan det även ge ett sken av att det faktiskt förekommer en öppen inom-vetenskaplig diskussion, när någon av vetenskaplig expertis lägger vikt på att debattera en fråga där konsensus i själva verket är starkt. Vi kan inte tillåta oss att säga felaktigheter, men det kan ibland finnas poänger i att utan vidare avfärda något som strunt.
Jag anser att man behöver ha argumenten, att man behöver veta att man har belägg för det man hävdar, men att det sedan står folkbildaren fritt att efter situation och förmåga tillämpa de tekniker som bäst för fram budskapet.
Tack för en bra sammanfattning; själv kunde jag inte delta hela kvällen, så det uppskattas. Ifall VA inte har någon specifik uppgift gällande det som inte kan kallas vetenskap, så är det en kärnfråga för föreningen Vetenskap och Folkbildning; i synnerhet det som inte kan kallas för vetenskap, men som ofta kallas det ändå.
Självklart bör man förhålla sig vetenskapligt till pseudovetenskap, och därmed bör man definitivt undvika att använda sig av anekdotisk bevisföring. Jag vill dock hävda att anekdoter ändå kan ha en viktig roll att spela i folkbildningen, genom att belysa och exemplifiera vissa problemområden. Alla exempel på människor som avlidit av sjukdomar som är triviala att medicinera eller vaccinera mot – för att patienten haft en avvikande bild av läkekonsten – utgör inte i sig själva ett argument mot någon specifik alternativmedicinsk behandlings förträfflighet, men de påminner oss om frågans allvar, och ger oss ett svar till alla som frågar varför vi inte bara låter folk tro vad de vill.
Det finns även andra effekter som spelar in på hur man bör bemöta pseudovetenskapliga argument. Man måste först och främst vara medveten om att diskussionen från första början är assymetrisk, i och med att endast den ena parten tillämpar ett vetenskapligt förhållningssätt: det är betydligt lättare för din mot-debattör att hitta på en uppgift än det är för dig att vetenskapligt vederlägga den. (Nu är det ju i sig problematiskt att debattera om fakta). För åhörare utan bestämd uppfattning i en fråga kan det även ge ett sken av att det faktiskt förekommer en öppen inom-vetenskaplig diskussion, när någon av vetenskaplig expertis lägger vikt på att debattera en fråga där konsensus i själva verket är starkt. Vi kan inte tillåta oss att säga felaktigheter, men det kan ibland finnas poänger i att utan vidare avfärda något som strunt.
Jag anser att man behöver ha argumenten, att man behöver veta att man har belägg för det man hävdar, men att det sedan står folkbildaren fritt att efter situation och förmåga tillämpa de tekniker som bäst för fram budskapet.