Tryggare anställningsvillkor, tydliga karriärvägar och bättre akademiskt ledarskap krävs om Sverige ska återta rollen som en ledande forskningsnation. Framför allt behöver möjligheterna att byta arbetsplats förbättras. Det var de akademiska och politiska företrädarnaöverens om vid ett seminarium i Lund den 25 oktober på temat mobilitet och samverkan.
Under hösten har svenska forskares rörlighet diskuterats flitigt efter att Naturvetarna i september presenterade en undersökning om forskares inställning till rörlighet. I Lund fortsatte diskussionen om hur vi skapar bättre möjligheter för forskare att röra på sig och andra grundläggande faktorer för att lyfta svensk forskning.
Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, presenterade slutsatserna från den pågående Excellensutredningen. Utredningen handlar om vad som gör ett land till en framgångsrik forskningsnation och vad Sverige har att lära av andra länder. Han lyfte framför allt fram Danmark som ett bra exempel på hur man lyckats skapa högkvalitativ forskning genom bland annat karriärprogram för unga forskare.
Per Eriksson, rektor för Lunds universitet, instämde och menade att svenska lärosäten måste bli bättre på att rekrytera brett:
– Man måste gå från ”mom” till ”lom”, det vill säga från ”more of me” till ”less of me”, sade Per Eriksson.
I Sverige finns i stället drag av nepotism inom forskarvärlden.
– Vi vet att det finns en tendens både inom forskningen och inom arbetslivet generellt att chefer väljer att anställa personer som liknar dem själva. Detta försvårar för dem som inte passar in i mallen för den ”typiska” forskaren – som till exempel kvinnor, sade Sofie Andersson, utredare på Naturvetarna.
Detta riskerar att ge allvarliga konsekvenser inom forskningsvärlden. Det är ju genom oväntade möten och nya infallsvinklar som forskningsgenombrott uppstår.
Riksdagsledamoten Tina Acketoft (FP) som är ledamot av Utbildningsutskottet pekade på att Naturvetarnas undersökning understryker vikten av trygga arbetsförhållanden.
– Forskare är också människor. De vill precis som vi andra ha trygghet och kunna kombinera karriär med familjeliv. Det betyder att det måste finnas bättre möjligheter för forskare att få fast anställning, sade Tina Acketoft.
När samtalsledaren Cissi Askwall, generalsekreterare vid Vetenskap & Allmänhet, frågade vad panelen tycker om den forsknings- och innovationspolitiska propositionen som presenterades för två veckor sedan, handlade mycket av kommentarerna om finansiering.
Men alla var överens om att det inte är storleken på forskningsanslagen som är viktigast, utan hur pengarna används. Resurser är en grundförutsättning men för att det ska bli bra resultat krävs fungerande strukturer och framför allt ett bra akademiskt ledarskap.
– Universiteten måste få möjlighet att styra över sin egen verksamhet, till exempel genom att mer pengar fördelas i form av fasta anslag. Annars kommer vi aldrig att få den långsiktighet eller de tillsvidareanställningar som alla säger behövs, sade Sven Lidin, professor i oorganisk kemi vid Lunds universitet och ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.
Mats Benner lyfte också den kontroversiella frågan om det finns för många universitet och högskolor i Sverige som sysslar med samma sak.
– Kanske är det så att vi skulle behöva mer specialiserade universitet för att få fram den riktigt framgångsrika forskningen som får stort genomslag även internationellt?
Text och bilder: Johanna Rösth, Naturvetarna
