Behövs akademisk folkbildning? Alltså forskningsinformation utan sidoblickar på specifik nytta. Jag tror det. Med författaren Gunnar Ekelöf skulle jag hävda att det opraktiska är det sant praktiska i längden.
Kring 1970 var jag sekreterare i en arbetsgrupp under universitetsmyndigheten. Vi skulle se över relationerna akademi–folkbildningsarbete, särskilt förhållandena kring de poänggivande kurser som vissa studieförbund bedrev. Snart spårade vi in på den bredare, mer spännande, frågan om spridning av forskningsresultat i samhället, just i meningen akademisk folkbildning. Ett litet kliv mot ”tredje uppgiften”, formaliserad några år senare.
För femtio år sedan var det bara Sveriges lantbruksuniversitet, SLU som höll sig med en enhet för forskningsinformation: konsulentavdelningen. Det sades att den var ett barn av den legendariske finansministern och tidigare lantbruksarbetaren Gunnar Sträng. Hans känsla för folkbildning var stark men omsorgen om landets ekonomi starkare. SLU-konsulenterna var inte primärt folkbildare utan skulle göra nytta: hjälpa bönder att få ut mer per hektar, gödsla rätt och bekämpa potatisbladmögel.
Den akademiska folkbildningen sköttes på eget initiativ av eldsjälar
Den akademiska folkbildningen sköttes på eget initiativ av eldsjälar – en Tor Ragnar Gerholm, fysiker, en Jan-Öyvind Swahn, etnolog, senare Marie Rådbo, astronom, och några till.
Idag har forskningskommunikation avsevärda resurser på vartenda lärosäte. Forskare dyker ständigt upp i både gamla och nya medier. En intressant fråga är om detta handlar om akademisk folkbildning.
Till någon del, ja. Men vanligtvis är avsikten att rekrytera studenter och bereda marken för forskningsanslag. Givetvis OK men i min värld kallas det ”marknadsföring”.
Akademiskt folkbildningsarbete utan nämnda avsikter bedrivs främst på annat håll: Av studieförbund (snart drabbade av drakonisk bidragsåtstramning). Av det väl spridda Senioruniversitetet. Av – ganska få – vetenskapsjournalister. Av några förlag.
Men anta nu att jag har fel. Skulle vi då ha nått den akademiska folkbildningens schlaraffenland?
Tyvärr inte. Lärosätenas forskningskommunikation är i stort sett enkelriktad och bör rätteligen kallas information. Den handlar nästan enbart om sådant som lärosäten och forskare är intresserade av att föra ut.
De har inte de insikter om forskning som krävs för att förhålla sig kritiskt till informationen
Det finns ett större problem också: mottagarna är inte kalibrerade. De har inte de insikter om forskning som krävs för att förhålla sig kritiskt till informationen, sätta in den i större sammanhang eller transformera den till handling. En stor del av forskningsinformationen blir därmed bortkastad.
Kanske inte så mycket har ändrats sedan SLU:s konsulentavdelning var ensam herre på täppan? Allt har bara blivit större.
Nu har jag gnällt och är skyldig att föreslå lösningar. Minst två saker borde göras.
främja oberoende försök att göra forskningen och dess resultat till ett levande inslag i samhället
Det första är att i ord och pengar kraftfullt främja oberoende försök att göra forskningen och dess resultat till ett levande inslag i samhället: vetenskapsjournalistik, studieförbund, Senioruniversitet, VA förstås? I brist på marknadslösningar kräver det skattemedel och donationer.
Punkt två: Skolan måste tänka nytt. Den gör inte tillräckligt för att främja elevernas vetenskapliga bildning. För att kunna ta till sig forskningsinformation senare i livet måste de ha en bred och samlad insikt i vetenskap.
Stopp och belägg – säger nu många lärare och skolledare – vi bedriver ju undervisning på vetenskaplig grund. Och tänk på gymnasiearbetet – enligt läroplanen rena lärlingsprovet i vetenskaplig förståelse.
Sant. Men skolan arbetar för mycket enligt stuprörsmodellen, varje ämne för sig. När – på din skola – satt fysikläraren och historieläraren senast i möte för att lägga upp en gemensam plan för elevernas vetenskapliga bildning?
Resultatet blir att de flesta elever lämnar skolan med en fragmenterad föreställning om vetenskapens natur och roll, och ofta med värderingar som att naturvetenskap, teknik och medicin är de enda riktiga vetenskaperna.
Låt oss därför skapa en rörelse i svensk skola och ändra på det! Om tio femton år kommer vi då att se fake news tyna bort, politiska beslut ta större hänsyn till kunskapsläget än till nästa val och – ja, alla känna sig lite lyckligare. Till och med BNP kommer att stiga allt annat lika.
Invändningar mot det?
/Olle Alexandersson, redaktör för webbplatsen forskningsnätet
Olle Alexandersson tog tillsammans med en gymnasieskola i Simrishamn initiativ till Forskningsnätet Skåne som idag, 25 år senare, är en klubb av gymnasieskolor som vill satsa extra på elevernas vetenskapliga bildning. Han är redaktör för www.forskningsnatet.se, som är ett forum för information och utbyte av erfarenheter, råd och tips för lärare och skolledare som vill främja vetenskaplig bildning. Mer om Olles tankar finns att läsa i idé- och inspirationspamfletten Undervisning om vetenskap i skolan – dags för ett samlat grepp? (2019).
