GÄSTKRÖNIKA: Kan folkbildningen hjälpa Ukraina?

Det är torsdag och klockan är strax efter fem, grannen grillar kotletter och doften sprider sig mellan radhusträdgårdarna. Jag loggar in i Teams, stänger fönstret och väntar in deltagarna. De är nära 30 stycken: Helena från Huddinge, Idrak från Hedemora, Stig från Lund.

Tekniken strular, vi suckar och rullar i gång med utbildningen en kvart efter utsatt tid med en stor grupp deltagare som redan innan vi börjat känner sig osäkra och tekniktrötta. Tre torsdagar i april ska vi träffas. Cirkelledare från ABFs verksamheter för flyktingar från Ukraina och så jag och min kollega, från ABFs förbundsexpedition med våra tvivel: Kommer vi hinna med det vi ska idag? Tror vi att deltagarna gillar upplägget? Visst borde vi planerat in mer tid för erfarenhetsutbyte? Kommer vi kunna möta upp och svara på alla frågor som kommer?

Jag träffar sällan våra cirkelledare. Förbundsexpeditionen jobbar på en annan verksamhetsnivå, mer med förutsättningarna. Jag skriver, mejlar, håller möten, stämmer av, justerar, utbildar utbildarna men träffar sällan cirkelledarna. Men hur svårt kan det vara? Vi ska ju prata om folkbildningens metoder och utbyta erfarenheter, ta in experter som ska få dela information om kriget, människorna i det och hur krishantering fungerar.

Under cirkelns gång kommer vissa frågor tillbaka: Någon är rädd för att inte kunna stötta dem som upplevt trauma, beskriver sig själv som för ung och oerfaren – hur ska jag klara detta? En annan har deltagare som kommit till Sverige tidigare, från andra krig i världen, de känner sig nu bortglömda av samhället – hur ska jag svara dem när de tycker att ukrainarna får all uppmärksamhet? En ytterligare säger att det är nästan omöjligt att använda folkbildningens metoder i grupperna han arbetar med – de vill ha en lärare som berättar vad de ska kunna, som undervisar. Hur ska jag få dem att förstå reflektionsövningar och samtalets funktion i lärandet?

Alla utbildningar är en start, i bästa fall sätter den i gång något i deltagarna som för dem mot klokhet.

Jag kan inte svara med schabloner, det går inte att läsa högt ur vårt idéprogram och finna svaren där, särskilt inte i ett pressat teamsmöte med dålig uppkoppling. Men i gruppen finns seniora och juniora ledare om vartannat. Människor som är osäkra, säkra, oerfarna, erfarna. Modiga i alla fall. En kväll diskuterar vi krishantering och psykologen som besöker oss säger: “En av de viktigaste sakerna ni kan göra är att bara finnas där, vecka ut och vecka in. Ert mål behöver inte vara att lösa deras problem eller få dem ur sin personliga kris, det kan ni inte. Men ni kan vara en liten social pusselbit i en stökig värld. På sikt kommer det minska deras stress.”

En annan kväll svarar den pensionerade läraren Helena på frågan om konkurrensen mellan olika flyktinggrupper genom att referera till sina egna erfarenheter: “Jag frågar mina landsmän som är missunnsamma nu, är det inte ett gott tecken att mottagandet är bättre idag än när vi kom som arbetskraftsinvandrare på 70-talet?”

Alla utbildningar är en start, i bästa fall sätter den i gång något i deltagarna som för dem mot klokhet. Folkbildningen ska aktivera sina deltagare och en ledare sitter inte på alla svar. Den verkliga utmaningen är att få en svår fråga och inte direkt dra en talepunktsliknande utläggning som svar.

Det står nu en massa cirkelledare redo i studielokaler och teamsrum i hela landet. De tar emot främlingar som sakta blir något annat.

Grannen har grillat klart och vi stänger det sista teamsmötet med våra deltagare. Det står nu en massa cirkelledare redo i studielokaler och teamsrum i hela landet. De tar emot främlingar som sakta blir något annat. Finns det något mer hoppfullt än en sådan handling?

/Johanna Mårtensson

nationell samordnare och teamledare, ABFs förbundsexpedition