När vetenskapens betydelse för samhället diskuteras lämnas humaniora ofta utanför. Men vad innebär det egentligen för olika vetenskapsområden att ha allmänhetens förtroende? Och hur har detta förändrats över tid? Det är frågor som jag undersöker i min avhandling om humaniora i det svenska 1900-talets samhälle.
Humaniora är sällan först ut att associeras med det prestigeladdade begreppet vetenskap. Som Vetenskap & Allmänhet nyligen konstaterade har människor i allmänhet en diffus bild av vad forskning inom dessa ämnen handlar om. Bilden av vetenskap borde därför vidgas till att innefatta ”mer än provrör och labbrockar”.
Backar vi bandet hundra år verkade humanister med en helt annan auktoritet i sammanhang utanför de strikt vetenskapliga. I avhandlingen Folkhemmets styvbarn (2020) analyserar jag hur humanistiska ämnen kom att exkluderas från det svenska välfärdssamhällets stora berättelser, hur de successivt utmålades som samhällsproblem snarare än oumbärliga framtidsresurser – så till den grad att ”humanioras kris” blev ett vedertaget uttryck under efterkrigstiden.
Demokrati har länge fungerat som ett forskningspolitiskt lösenord.
Dessa förändringar är kopplade till hur vetenskapens samhällskontrakt omförhandlades i takt – och otakt – med nya politiska och sociala krav. Till exempel har demokrati länge fungerat som ett forskningspolitiskt lösenord. I ansökningstexter och kursplaner signalerar ordet närmast reflexmässigt ett lovvärt syfte. När staten under 1900-talet utökade sina satsningar på forskning och utbildning blev det angeläget att visa att investerade skattemedel inte slösades bort utan kom befolkningen till del i bred bemärkelse.
I den socialdemokratiska tidskriften Tiden beskrev exempelvis idéhistorikern Gunnar Eriksson år 1963 hur humanioras värde låg i att väcka tankar och vidga allmänhetens perspektiv, kort sagt att roa och förundra, men att dessa ämnen inte uppvisade den direkta samhällsnytta som alltmer efterfrågades. Han befarade att humaniora i synnerhet inte skulle kunna spela en tillräckligt relevant roll i efterkrigstidens demokratiska välfärdssamhälle om de ”inte direkt eller indirekt distribueras till så många som möjligt på ett så effektivt sätt som möjligt”. Han föreslog själv folkbildning som en lösning. Mot detta invände kritiker i dagspressen att det var lättare sagt än gjort för forskare att ägna sig åt sådan verksamhet. Det snabbt växande utbildningssystemet riskerade att tynga universitetsanställda med pedagogiska och administrativa arbetsuppgifter så mycket att de inte hade tid att lämna vetenskapens beryktade ”elfenbenstorn”.
Humanistiska forskare och lärare har mer än en roll att spela i en tid då vi står inför ytterst komplexa utmaningar.
I ett demokratiskt tidevarv tvingas forskaren bli en mångsysslare som tar hänsyn till allmänhetens olika behov. Men egentligen är det missvisande att tala om vetenskapen i relation till en generell allmänhet. Som bland annat den brittiske universitetsdebattören Stefan Collini framhållit är en mer mångbottnad syn på vetenskapens allmänheter att föredra. Då följer också behovet av en mer flexibel inställning till hur vetenskap legitimeras.
Humanioras förtroende kan knappast säkras genom något enskilt nyckelargument. Humanistiska forskare och lärare har tvärtom mer än en roll att spela i en tid då vi står inför ytterst komplexa utmaningar. Deras roller har skiftat över tid och kommer att revideras igen i takt med att samhället förändras och definieras av olika – långtifrån samstämmiga – röster. Det visar samtidigt hur skört vetenskapens demokratiska existensberättigande kan vara.
forskare i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet
Hampus Östh Gustafsson disputerade vid Uppsala Universitet i februari 2021 på avhandlingen Folkhemmets styvbarn: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 (Daidalos, 2020). Hans forskning behandlar vetenskaps- och universitetshistoria med särskilt fokus på kunskapens legitimitet i det demokratiska samhället.
Läs mer om VA-medlemmen Uppsala Universitet här.
