Under covid-19-pandemin rapporteras och debatteras ny forskning om viruset nästan dagligen i våra massmedier. För personer som inte är bekanta med forskningens villkor kan det vara en förvirrande upplevelse att på detta vis kliva in i “vetenskapens verkstad”. Därför behövs guider, skriver VAs ordförande Ann Fust och generalsekreterare Cissi Askwall.
Välkommen till vetenskapens verkstad skriver DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther i en analys i DN den 30 juni. Att människor – inklusive journalister – förvånas över att “kartan ritas om varje dag” under Covid-19-pademin har fått henne att inse att “de allra flesta inte har en aning om att det är så här det går till när forskning pågår och kunskap skapas”.
De allra flesta inte har en aning om att det är så här det går till när forskning pågår och kunskap skapas
Hur ser det då ut där kunskapen skapas – i vetenskapens verkstad? Maria Gunther citerar brittiske astrofysikern Arthur Eddington, som beskriver att i verkstaden ”är ljuset svagt, och vi snubblar ibland. Omkring oss råder förvirring och en röra som ingen har haft tid att sopa undan”.
I utställningshallen däremot, ovanför verkstaden, är det mer ordnat. Där finns kunskapen som är redo för beskådan, och som forskarna, efter lång och krävande bearbetning i verkstaden, i stort är överens om.
Maria Gunther avrundar med epidemiologen Maria Van Kerkhoves beskrivning av hur WHO försöker nyansera sina budskap genom att säga ”här är vad vi vet just nu, här är vad vi inte vet och här är vad vi gör för att bättre förstå detta.” Detta är, enligt Gunther, “den inställning man måste ha här i vetenskapens verkstad.”
Samtidigt som hon avslutar sin artikel så sätter hon, kanske omedvetet, fingret på den springande punkten: Vem ska förmedla denna grundläggande inställning i samhället? Vem ska ta rollen att inte bara guida i vetenskapens utställningshall, utan även göra verkstaden, med dess myllrande mångfald av forskning, tillgänglig för besök?
Vetenskap och forskning intresserar svenskar – det är ett stående resultat i Vetenskap & Allmänhets undersökningar alltsedan föreningen bildades 2002. Många vill själva involveras i forskning, och tycker att det är viktigt att politiska beslut fattas på vetenskaplig grund. Men samtidigt har man ofta en vag bild av vad vetenskap innebär och hur forskning går till.
Att göra vetenskapen mer tillgänglig handlar inte bara om att låsa upp dörren och skicka ner besökare vind för våg i den bullrande verkstaden.
När vi intervjuade tolv journalister som bevakar vetenskap, upplevde de flesta, liksom Maria Gunther, att allmänheten överlag har en dålig förståelse för forskningens natur och osäkerheten i resultaten. Någon reflekterade över hur journalister själva tyvärr kan bidra till skeva bilder av den vetenskapliga processen, till exempel genom att bara rapportera om färdiga studieresultat och framställa dem som nya bevis och sanningar.
Att göra vetenskapen mer tillgänglig handlar inte bara om att låsa upp dörren och skicka ner besökare vind för våg i den bullrande verkstaden. Denna upplåsning är redan på gång, genom direktiv från högsta politiska nivå om övergången till öppen vetenskap (open science), och verkstadsdörrar öppnas nu på löpande band. Men för att vetenskapen verkligen ska bli tillgänglig, och besöket i verkstaden något mer än en förvirrande, motsägelsefull och ibland kanske till och med skrämmande upplevelse, behöver besökarna guidning.
Många vetenskapsjournalister, däribland Maria Gunther, gör redan viktiga insatser i att guida i verkstaden och förklara skillnaden mellan forskningen som pågår där och den säkrare kunskapen i utställningshallen. Men journalister har också en tendens att själva flytta upp ofärdiga verkstadsobjekt till utställningshallen, för att förtjusa (eller förfära) besökarna.
De som arbetar på verkstadsgolvet – forskarna – kan också göra stor skillnad genom att locka ner och guida människor i verkstaden. I en stor enkätundersökning bland Sveriges forskare 2019 var just “att öka medvetenheten om forskning i samhället” en av de viktigaste anledningarna till att forskarna ville kommunicera med det omgivande samhället.[1] Många forskare vill bredda sin kommunikation till att även handla om just vetenskapens natur, forskningsprocessen och likheter över disciplingränser, i stället för att enbart fokusera på resultat och tillämpningar. I en Curie-krönika den 15 juni 2020 argumenterar också JU-forskaren Radu Harald Dinu för att öppenhet kan bidra till ökad tillit till vetenskap i samhället: ”…för att öka sin auktoritet och trovärdighet borde forskare vara mer transparenta och blottlägga hur vetenskap fungerar bakom kulisserna, nämligen som en komplex infrastruktur där individer, politiska intressen och kollegial granskning samspelar.”
Låt oss hjälpas åt att öppna vetenskapens verkstad för besökarna.
I lärosätenas kommunikation med omvärlden finns i dag inte mycket som rör just vetenskapens väsen och verkstad. Hur många högskolor har till exempel en webbsida som på ett enkelt vis beskriver – i text, bild, ljud, film – vad vetenskap är och hur forskning går till? Här kan anställda forskningskommunikatörer göra skillnad!
Fler potentiella verkstadsguider finns i alla nivåer av utbildningssystemet, och bland dem som jobbar med forskningsnära verksamheter i offentlig, privat och ideell sektor. Alla vi som känner oss hyggligt hemma och är vana vid att röra oss mellan de olika metoderna, maskinerna och processerna där nere i verkstaden har ett delat ansvar att sprida kunskap om hur forskning går till.
Och det är en viktig uppgift. För att medborgare ska kunna ha tilltro till och använda resultaten som presenteras i utställningshallen behöver de veta åtminstone ungefär hur de blir till, vad de består av, och hur de kan granskas översiktligt – för att avgöra vilka som är redo för utställning och vilka som fortfarande hör hemma i verkstaden. Denna kännedom om vetenskapens väsen tillhör allmänbildningen och bör förmedlas redan tidigt i skolan.
Forskare, lärare, kommunikatörer, journalister och alla andra som arbetar med att kommunicera om forskning: Låt oss hjälpas åt att öppna vetenskapens verkstad för besökarna. Visst ska vi fortsätta berätta om forskningens resultat, men också mer diskutera hur dessa blir till, och vad vi kan dra för slutsatser av dem. Det har vi allt att vinna på!
Rolig liknelse med verkstad respektive utställningshall (tycker särskilt jag som jobbar på ett museum, Naturhistoriska riksmuseet). Själv hade jag en lite liknande liknelse när jag skrev ett inlägg i Forskning och Framsteg för länge sedan (1989) om kreationism (ett ämne som ju Maria Gunther skrivit en hel bok om). Där liknade jag kreationisternas världsbild med ett fixt och färdigt luftslott i skyn, och vetenskapens världsbild med en ständigt pågående och aldrig färdig och rätt stökig byggarbetsplats, dock med grunden fast förankrad i hälleberget (vilket både bibeln och vi geologer tycker är bäst att bygga på).
Rolig liknelse med verkstad respektive utställningshall (tycker särskilt jag som jobbar på ett museum, Naturhistoriska riksmuseet). Själv hade jag en lite liknande liknelse när jag skrev ett inlägg i Forskning och Framsteg för länge sedan (1989) om kreationism (ett ämne som ju Maria Gunther skrivit en hel bok om). Där liknade jag kreationisternas världsbild med ett fixt och färdigt luftslott i skyn, och vetenskapens världsbild med en ständigt pågående och aldrig färdig och rätt stökig byggarbetsplats, dock med grunden fast förankrad i hälleberget (vilket både bibeln och vi geologer tycker är bäst att bygga på).