Som professor vid en svensk högskola förväntas jag kommunicera min forskning till allmänheten och andra grupper i samhället. Samverkan är sedan 1997 en lagstadgad del av arbetsuppgifterna (se Högskolelagen 1 kap 2§) och lyfts också fram i de senaste forskningspropositionerna.
Som VA påpekar i föreningens inspel till senaste forskningspropositionen är samverkan en väg att öka intresset för vetenskap och ett möjligt motmedel mot kunskapsmotstånd. Det finns, med andra ord, många motiv för att samverka. Men ibland behöver man som forskare ändå en push.
Flera studier, bland annat från Vetenskap & Allmänhet, visar att vi forskare ser flera olika hinder för att kommunicera vår forskning med allmänheten. Det största problemet verkar vara tidsbrist och att kommunikationen – till skillnad från att skriva forskningsartiklar – inte är tillräckligt meriterande för vår karriär. Som tur är arbetar många lärosäten numera aktivt för att skapa just tid och resurser och höja meriteringsvärdet för samverkan.
En modell för att stimulera samverkan är olika så kallade personrörlighetsprogram. I korthet går de ut på att man som forskare får möjlighet att samarbeta med en organisation eller ett företag under en period. På Södertörns högskola där jag är anställd kan man få 20 procents arbetstid under 6 månader för ett sådant samarbete, inom vad som kallas ”PUSH-programmet”*. Jag har nu min PUSH-placering hos VA, som jag också tidigare samarbetat med i projektet Vetenskapen i Samhället.
Medier är en central arena för forskning och olika samhällsfrågor och hur de rapporterar om forskning kan också påverka allmänhetens intresse och förtroende.
Som forskare i medie- och kommunikationsvetenskap har jag länge intresserat mig för hur forskning och vetenskap kommuniceras i samhället – främst med fokus på mediernas roll. Jag har också forskat kring olika aspekter av vetenskapskommunikation, framför allt inom miljöområdet. Under min tid på VA kommer jag att tillsammans med VAs utredare jobba med projektet Varför så dålig hum om humaniora?, som handlar om allmänhetens bild av forskningsområdet. Här ska vi bland annat undersöka vad som styr denna bild och vilka konsekvenser det kan få. Eftersom jag är medieforskare ligger mitt huvudfokus naturligt nog på mediernas roll. De är en central arena för forskning och olika samhällsfrågor och hur de rapporterar om forskning kan också påverka allmänhetens intresse och förtroende.
Min vistelse vid VA har alltså flera kopplingar till olika dimensioner av samverkan och forskningskommunikation. Å ena sidan studerar vi forskarnas kommunikation, hur den ser ut och vad den får för följder; å andra sidan kommunicerar vi själva om våra resultat, och hoppas att dessa ska komma till praktisk användning hos forskare, kommunikatörer och andra som arbetar med forskningskommunikation.
Jag får ständigt nya infallsvinklar på samverkan i mitt samarbete med VA, och jag är övertygad om att det kommer att inspirera mig till att arbeta vidare med detta på högskolan. För att fler forskare än jag ska få en push och arbeta mer aktivt med samverkansfrågor behövs kunskap och idéer, och inte minst goda exempel på vad samverkan kan vara. Jag hoppas att min vistelse hos VA kommer att kunna vara ett sådant gott exempel, som kan både inspirera och pusha.
/Anna Maria Jönsson
professor i medie- och kommunikationsvetenskap
*Personrörlighet och utbyte vid Södertörns högskola.
Anna Maria Jönsson är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola. Hennes primära forskningsintresse rör frågor om mediernas roll i samhället, medier och demokrati, mediestruktur och public service, samt journalistik och journalistiska normer. Under hösten och våren 2019/2020 jobbar hon 20 procent på VA.
Södertörns högskola har varit VA-medlemmar sedan 2016. Läs om organisationen här.
