Hållbarhet är ordet på mångas läppar sedan frågan om klimatkrisen blev en av våra största politiska frågor. Händelser runt om i världen som skogsbränder, översvämningar och extrema stormar har lett till globala skolstrejker och Greta Thunberg-effekter. Social hållbarhet har däremot inte samma politiska och sociala status och har inte lett till samma engagemang som vi sett i klimat- och miljöfrågan.
Vad som definierar social hållbarhet är dessutom lite mindre tydligt. Rimliga arbetsvillkor, löner och rättigheter kanske många spontant tänker på. Men en viktig aspekt av social hållbarhet är utan tvivel individers psykosociala hälsa och arbetsmiljö. Kanske har den lägre status och lägre engagemang än ekologisk och miljömässig hållbarhet, för att det reflekterar vår fortsatt ålderdomliga och okunniga syn på psykisk ohälsa som något självförvållat? Denna bild hade inte kunnat vara mer fel.
Studenter mår sämre än andra grupper i samhället
Studenter mår sämre än andra grupper i samhället, enligt siffror från Folkhälsomyndigheten. Mer än hälften av studenterna (54 %) upplever oro, ängslan eller ångest. Detta kan jämföras med 35 % av de yrkesverksamma i samma ålder. 12 % av studenterna upplever en svårare grad av dessa känslor, jämfört med 5 % av de yrkesverksamma. 7 % av studenterna har haft självmordstankar, medan 2 % av de yrkesverksamma haft det. Med andra ord är suicidtankar mer än tre gånger så vanligt bland studenter.
Vilka är då studenter? Ambitiösa och intelligenta personer, men i alla åldrar och med olika social och etnisk bakgrund. Det är sammanlagt drygt 350 000 individer som deltar i studier varje termin. Ungefär hälften av dem upplever någon form av psykiska besvär. I dag saknas kunskap om varför studenter mår sämre än andra grupper, så en nationell kartläggning behöver göras för att ta reda på orsakerna. Dessutom arbetar SFS för att få till ett politiskt förtydligande om studenthälsans uppdrag, så att det hälsofrämjande arbetet på lärosätena blir mer likvärdigt. Vi vill dessutom att möjligheterna till sjukskrivning och rehabilitering ska bli likvärdiga med yrkesarbetande personer.
För att vara en modern kunskapsförebild måste högskolan ta sitt ansvar och se till att människor inte slås ut ur utbildningssystemet i onödan.
Universitet och högskolor ska inte vara ett darwinistiskt utslagningsinstrument som skiljer agnarna från vetet. Det skulle i så fall innebära att de endast rekryterade en viss typ av student med vissa erfarenheter och perspektiv, vilket skulle få negativa samhälls- och forskningskonsekvenser. Högskolans legitimitet vilar på motsatsen: Legitimiteten och den breda folkliga förankringen beror till stor del på att den är tillgänglig för alla. Åtminstone i teorin. Bortsett från sådant som har med socioekonomiska faktorer att göra, så innebär det faktum att högskolesektorn inte tar psykisk ohälsa på allvar, stora hinder i tillgängligheten och genomströmningen. För att vara en modern kunskapsförebild måste högskolan ta sitt ansvar och se till att människor inte slås ut ur utbildningssystemet i onödan.
Det är studenter som till stor del kommer att inneha maktpositioner i politik, näringsliv och forskning och därmed bidra till upprätthållandet av demokratin och kunskapssamhället. Hur kommer det sig att vi inte står på barrikaderna i högre utsträckning och protesterar mot den ökande psykiska ohälsan? Särskilt som en god psykisk hälsa ofta är en förutsättning för att vi ska orka engagera oss i civilsamhället, i yrkeslivet, i politiken och så vidare. Kostnaden för sjukskrivningar av unga människor är inte bara ekonomisk utan också en mänsklig förlust.
Vi behöver skifta fokus från att betrakta psykosociala frågor som ett problem som individen själv måste lösa genom mindfulness eller gränssättning till att istället se problemet på samhällelig nivå där politiska åtgärder måste till. En socialt hållbar universitets- och högskolesektor där psykosociala arbetsmiljöfrågor tas på största allvar borde inte vara en utopi, när vi ser hur långt fackföreningsrörelsen kommit när det gäller arbetsmiljölagar i yrkeslivet.
Frågan om studenters psykiska hälsa måste prioriteras om politikerna menar allvar med visionen om Sverige som en kunskapsnation i framkant.
/ Matilda Strömberg & Simon Edström
