År 2016 enades EU-ländernas regeringar om att gå över till ett öppet vetenskapssystem. Enligt EU-kommissionären Carlos Moedas Vision for Europe – The three Os strategy ska europeiska lärosäten vara öppna gentemot världen och främja öppen innovation och öppen vetenskap. Det senare handlar bl.a. om öppen tillgång, öppna forskningsdata, forskningskommunikation och medborgarforskning.
Visst låter denna öppenhet (sen)modernt innovativ, demokratisk och sympatisk, ja lite skimrande mytisk? Men notera att det står öppen – inte öppnare. Man är antingen öppen – eller sluten och kan inte vara både och. Alltså blir denna typ av retorik och metaforik binär, kategorisk och gränsskapande. Genom att öppenhet ställs mot slutenhet går gradskillnader och gråskalor förlorade. Det finns därför något litet anklagande och provocerande i pratet om öppenhet.
Det finns därför något lite anklagande och provocerande i pratet om öppenhet.
Underförstått har vi i akademin inte (överhuvudtaget) varit öppna mot omvärlden eller velat tillgängliggöra våra data eller resultat. I stället är nidbilden att vi har gömt oss i vårt elfenbenstorn, bakom svåra ord och krångliga resonemang, och velat slippa beblanda oss med andra utanför akademin. Och visst: somliga kolleger trivs nog bäst ostörda för att kunna forska eller skapa innovation (en inställning som återfinns även utanför universitet och högskolor!).
Likväl är vi många som inte känner igen oss i svepande påståenden om vår slutenhet eller i den ömsesidigt uteslutande kategorin öppenhet–slutenhet. Vi samverkar med företag, kommuner, landsting, och frivilligorganisationer; lokalt, nationellt och internationellt. Tillsammans formulerar och genomför vi forskningsprojekt som leder till ny kunskap, nya arbetssätt, produkter, patent eller tjänster. Vi utbildar, tar fram och sprider ny kunskap på debattsidor och vid populärvetenskapliga evenemang (som ForskarFredag och Forskar Grand Prix). Vi tar oss an samhällsutmaningar – stora som små, där lösningarna kräver en närmare och mer systematisk samverkan såväl inom akademin som mellan akademi och andra samhällsaktörer.
Ökad öppenhet bör vägas mot akademisk frihet, professionell integritet och saklighet.
Mina erfarenheter av sådant arbete är att det finns ett stort behov av att bli öppnare än vad vi många gånger är – som individer och kunskapsinstitutioner, samtidigt som en sådan ökad öppenhet bör vägas mot akademisk frihet, professionell integritet och saklighet. I ett demokratiskt samhälle är en fri, professionell och saklig forskning en viktig motvikt till andra intressen. För mig är spänningsfält mellan en öppnare forskning och resten av samhället en nödvändig katalysator för samverkan mellan akademin och andra intressenter. Den dag det inte längre finns några spänningsfält inom akademin eller mellan akademin och det övriga samhällets förväntningar och krav – då bör vi verkligen bli oroliga och fråga oss vad vi egentligen håller på med!
/Jonas Stier, professor Högskolan Dalarna
Jonas Stier är professor, forskningsledare och fd prorektor vid Högskolan Dalarna. Han har lång erfarenhet av samverkan och internationalisering av högre utbildning och är involverad i Horisont 2020-projektet Accomplissh med fokus på samskapande, kunskapsspridning och ”impact-driven” humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning.
Läs mer om VAs medlemsorganisation Högskolan Dalarna här.
