Att utbildning i svensk skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet kan tyckas vara en självklarhet, men det var faktiskt så sent som 2010 som det skrevs in i som ett krav i skollagen.
Kravet på vetenskaplighet gäller naturligtvis innehållet i undervisningen, det man undervisar om. Men det gäller också för hur man gör det. De undervisningsmetoder och organisationsformer man väljer ska så långt möjligt utgå från den bästa tillgängliga kunskapen om hur barn och unga lär sig och vad som faktiskt fungerar. Även om det är en självklarhet är det inte helt enkelt att genomföra i praktiken.
Det är inte lätt för lärare och rektorer att orientera sig i det utbildningsvetenskapliga landskapet, hålla sig à jour med nya forskningsrön och veta vilken forskning som är relevant för den egna praktiken. Härtill kommer att det har riktats en hel del kritik mot den pedagogiska forskningen som vissa anser vara alltför ”flummig”. Kritiken föranleder grundläggande frågor kring vad som är att betrakta som vetenskaplig grund inom samhällsvetenskap och humaniora. Vilka mätmetoder kan man använda inom forskning som inbegriper studier av mänskligt beteende och lärande? Hur vet man om pedagogiska verksamheter är effektiva eller inte?
Det råder brist på utbildningsvetenskaplig forskning i allmänhet och praktiknära forskning som rör undervisningen i synnerhet
Vilket stöd får då de verksamma i skolan för att besvara dessa frågor? En försvårande omständighet i sammanhanget är att det råder brist på utbildningsvetenskaplig forskning i allmänhet och praktiknära forskning som rör undervisningen i synnerhet. Endast en liten del av statens forskningsanslag går till sådan forskning vilket måste ses som anmärkningsvärt när det gäller en samhällssektor som nästan dagligen framställs i media som varande i stort behov av utveckling och förbättring. Det paradoxala är att styrdokumenten för skolan förutsätter kunskaper hos lärarna som det ännu återstår för forskningen att utveckla. Lärarutbildningarnas vetenskapliga bas ifrågasätts och möjligheterna till forskningsbaserad professionsutveckling för lärare har varit små.
Men det händer saker och utvecklingen går åt rätt håll! Skolmyndigheterna har ökat sina satsningar på att sprida kunskap om utbildningsrelaterade forskningsresultat. Vi har fått en särskild myndighet, Skolforskningsinstitutet, som har i uppdrag att ta fram systematiska forskningsöversikter och förmedla pengar till praktiknära forskning. SKL och lärarfacken har en gemensam programförklaring för att stärka kopplingarna mellan forskning och skola. Det finns fler forskarutbildade lärare än någonsin genom satsningen på kommundoktorander. Just nu genomför Skolinspektionen en kvalitetsgranskning av skolors arbete för att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och det pågår en försöksverksamhet med praktiknära forskning genom de så kallade ULF-avtalen som är en satsning liknande den som finns på det medicinska området och som ger verksamma möjlighet att bedriva forskning inom sin tjänst.
Man vill vara med och bygga ny kunskap och bepröva den erfarenhet som finns runt om i våra skolor
Tack och lov finns det också ansvarstagande skolhuvudmän som själva tar initiativ till forskningsbaserad skolutveckling, bl.a. tillsammans med oss på Ifous, ett fristående forskningsinstitut som bedriver FoU-arbete på utbildningsområdet. Just nu pågår åtta fleråriga FoU-program där 1 300 lärare och rektorer hos 41 skolhuvudmän samverkar med forskare från sju olika lärosäten. Denna samverkan pågår därför att både forskare och praktiker vill fördjupa sin kunskap om, och förståelse för, det som händer i skola och klassrum. Man vill också vara med och bygga ny kunskap och bepröva den erfarenhet som finns runt om i våra skolor. Det råder ingen tvekan om att aktiviteten är hög och kunskapstörsten stor.
Det är precis så det ska vara. För att nå målet om att skolan, som en av våra viktigaste samhällsinstitutioner, ska vila på vetenskaplig grund krävs många aktiviteter på olika nivåer, med olika aktörer i olika samverkanskonstellationer. Det finns så mycket att göra och det har därför varit en självklarhet för Ifous att stödja #Hurvetdudet?-kampanjen och det är också därför som vi nu gått med som medlem i Vetenskap & Allmänhet.
/Marie-Hélène Ahnborg
VD Ifous
Marie-Hélène Ahnborg är chef för Ifous sedan 2016. Hon har tidigare varit avdelningschef på Skolverket, ställföreträdande GD för Skolinspektionen och utsänt utbildningsråd vid Sveriges delegation vid OECD och Unesco i Paris. Ifous är ett fristående forskningsinstitut som bedriver FoU-arbete inom skolområdet.
Läs mer omVAs medlemsorganisation Ifous här.