Som forskare och vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF) är jag besjälad av samverkan. Komplexa problem, som att utveckla och förstå ett nytt nanostrukturerat stål går inte att göra ensam och utifrån bara en vetenskaplig disciplin, än mindre designa det för en produkt. Inneordet samverkan är – som jag ser det – ett medel för samhällets utveckling, men hur ser förutsättningarna egentligen ut?
I dagsaktuell politik lyfter regeringen fram samverkan i sin forsknings- och innovationsproposition. Vinnova har på näringsdepartementets uppdrag tagit fram en modell för värdering av samverkan som en del av lärosätenas verksamhet. Och så har utbildningsdepartementet just tillsatt en resurstilldelnings- och styrningsutredning för lärosätena. Rimligen bör regeringen samverka (!) i frågan.
Samverkan är en förutsättning för framgång
Utan samverkan mellan aktörer blir informationsöverföringen bristfällig kring viktiga problem och möjliga lösningar. Utan samverkan kan resurserna bli otillräckliga, genomförandetiden för lång eller så riskerar vi dubbelarbete. Detta samtidigt som samhällets digitala transformation fortsätter att accelerera.
Studier visar att samverkan mellan forskare från olika vetenskapliga discipliner, över landsgränser och med industrin ökar kvalitén och genomslaget för forskningsresultat. Så vad begränsar vår samverkan?
Här är några överförda erfarenheter från min egen forskning inom materialvetenskap och nanoteknik:
- Från fysiken lär vi oss att entropin, dvs oordningen, i universum hela tiden ökar. Därför behövs energi för att skapa och behålla ordnade strukturer som en faktor för effektiv samverkan, dvs vårt uthålliga engagemang.
- Termodynamiken säger vidare att när gasatomer rör sig är det osannolikt att tre eller flera samtidigt träffar varandra. Tvåkropparskollisioner är däremot vanliga om gastrycket är stort. Från den molekylen kan flera atomer adderas och en struktur byggas. Dvs samverkan är en process och bygger på att individer möts.
- Inom metallurgin lär vi att om två olika ämnen inte vill binda till varandra uppstår en fasseparation – se alltså till att välja partners som verkligen vill samverka för att få till stånd en legering eller reaktion.
- Kemin visar hur reaktioner kan katalyseras – med den något långsökta kopplingen till varför politiker eller för den delen externa forskningsfinansiärer behövs.
- Från biologin förstår vi den fulla kraften i självorganisation och symbios för hur livskraftiga organismer utvecklas. Det krävs bara rätt näringslösning och möjligen satta ramar för systemet.
Hur mäter man samverkan?
Min lärare på högskolan sa: Mät det ni behöver mäta för att lösa uppgiften – inte bara det ni kan mäta. Tiotusenkronorsfrågan blir vad ska mätas av ett universitets flera samverkansformer. Ett återkopplat system som styr till resurser tillbaka till lärosäten som levererar nyttigheter måste göras transparent. Kostnader för utvärderingen måste också stå i proportion till värdet som skapas.
Förtroendefulla relationer tar tid att bygga och behöver engagera hela linjen av medarbetare i respektive organisation.
Underlätta för samverkan
Det är rimligt att samhället förväntar sig att forskaren med sina samverkanspartner aktivt söker få genomslag av de upptäckter och innovationer som görs, samtidigt som forskningens frihet respekteras. Samverkan utgår i grunden från engagerade och kapabla individer. Höj därför meritvärdet i universitetens tjänsteordningar för samverkan och rörlighet mellan sektorer. Bygg dessutom robusta nätverk med industrin eller hälso- och sjukvården som inte står och faller med en individ. Förtroendefulla relationer tar tid att bygga och behöver engagera hela linjen av medarbetare i respektive organisation. Och så – varför inte lagstifta om SOU 2012:41 att 2 procent av varje statligt forskningsbidrag disponeras för nyttiggörande vid lärosätena. Att det ger positiva resultat vet SSF som i dag reserverar hela 3 procent av sina större projektbidrag för sådan samverkan.
Lev som du lär
SSF deltar i regeringens strategiska samverkansprogram. Vi har just lanserat två nya forskningsprogram på totalt 600 miljoner kronor för cybersäkerhet och nya energimaterial, vilket läggs till våra miljardsatsningar inom livsvetenskap och bioteknik. En förutsättning för stiftelsens projekt är att forskare med olika kompetens formulerar projekten så att de drivs med både samhällsrelevans och vetenskaplig excellens. Då lockas industrin delta. Så får vi verkan.
/Lars Hultman, VD för Stiftelsen för Strategisk Forskning.
Lars Hultman, född 1960, tog civilingenjörsexamen i teknisk fysik och elektroteknik vid Linköpings universitet 1984 och disputerade där 1988. Han blev 1999 professor i tunnfilmsfysik och har gästforskat i USA vid Northwestern University och University of Illinois. Han har byggt en internationellt ledande forskningsmiljö för materialvetenskap och nanoteknologi i nära samarbete med industrin. Hans forskning handlar främst om framställning av funktionella skikt av metaller, halvledare och keramer. Sedan 2013 är Lars Hultman VD för Stiftelsen för Strategisk Forskning. Han är invald ledamot av Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, Kungl. Vetenskapsakademien och styrelsen för Vetenskap & Allmänhet.
Läs mer om VAs medlemsorganisation Stiftelsen för Strategisk Forskning, SSF här.
