Den senaste tidens olika skandaler kring forskningsfusk har virvlat runt i media. Betraktar man det utifrån (som de flesta gör) skulle det vara lätt att uppfatta att korruption, mutor och svågerpolitik präglar stora delar av forskarsamhället. Det är naturligtvis inte sant.
Undersökningar visar också att allmänheten har och har haft ett mycket stort förtroende för universitet och lärosäten, faktiskt högst av alla samhällsinstitutioner (Förtroendebarometern 2016)*. Men det visar sig också att trenden är vikande. Fler skandaler, missbruk av forskningsmedel och brist på ansvarstagande hos berörda parter kommer givetvis inte att gynna utvecklingen. Vi måste förvalta det höga förtroende vi åtnjuter på ett bra sätt.
Det känns därför mer angeläget än någonsin att kommunicera kring forskningens rätta värden. Eller om man så vill: den rätta forskningens värden. Men hur når vi ut i ett samhälle där traditionell media håller på att förlora sin roll? Där nya format med delningskultur (läs sociala medier) blir allt viktigare men också mer svårhanterade när det kommer till seriositet och trovärdighet. Lägg på detta allas vår uppenbara informationströtthet och ovilja att ta in nya budskap i det redan överbelamrade hjärnkontoret.
Receptet för mer framgångsrik forskningskommunikation stavas nytänk. För en tid sedan deltog jag i en europeisk konferens där kommunikatörer från lärosäten i hela Europa medverkade. I samband med konferensen ställdes nya och intressanta kommunikationsprojekt ut kopplat till forskning. Glädjande nog var uppfinningsrikedomen stor. Allt från poddar som snabbt kunde produceras och distribueras för att belysa aktuella samhällsfrågor (ett konkret exempel var sommarens Brexit-chock) till informationskampanjer med Snapchat och Instagram som byggde på svar på frågor som stadens invånare själva definierat kring t.ex. hälsa och boende. Det fanns en uppsjö av nya idéer som diskuterades livligt, vilket gav inspiration inför framtiden. Det går att förena lättillgänglighet och ett visst mått av underhållning med seriositet och förtroende.
Att använda nya format, våga gå utanför lärosätets väggar och möta människor i deras vardag är nödvändigt men också utmanande
Det europeiska initiativet med European Researchers’ Night är ett annat gott exempel som resulterar i event på pubar, bibliotek eller aktivitetslokaler där forskare och allmänhet möts i samtal. Att använda nya format, våga gå utanför lärosätets väggar och möta människor i deras vardag är nödvändigt men också utmanande. Det krävs en hel del mod av oss som jobbar med kommunikation och inte minst av forskarna själva. Visst är det mer bekvämt att göra som man alltid har gjort, hålla sig till fikonspråket, umgås med likasinnade och inte spänna bågen mer än till samma gamla tryckta universitetstidning som vanligt. Givetvis handlar det också om rätt förutsättningar i form av mandat, tid och resurser.
Tyvärr är den här typen av aktiviteter inte alltid prioriterade av vare sig av forskarkåren själv eller systemet lärosätena befinner sig i. Drivkraften att kommunicera med ”den breda allmänheten” är låg, andra insatser måste prioriteras i jakten på erkännande, synlighet och finansiering. Men då glömmer vi att allmänheten består av väljare. Väljare avgör politiken, politiken sätter agendan för forskningen. Där finns ett starkt samband. Kanske inte för hur saker och ting ser ut i morgon eller ens i övermorgon, men över tid spelar det stor roll hur allmänheten ser på forskningen. Det finns ett stort förtroendekapital att bygga vidare på, låt oss göra det medan tid är.
/Maria Derner, kommunikationschef Högskolan Väst
* Vetenskap & Allmänhet gör också årliga opinionsmätningar av förtroendet för forskning och forskare.
Maria Derner är kommunikatör med många års ledarerfarenhet bland annat som regionchef för Företagarna och arbetar sedan 2015 på Högskolan Väst och ansvarar där för kommunikationsavdelningen med 14 medarbetare.
Läs mer om VAs medlemsorganisation Högskolan Väst här.
