GÄSTKRÖNIKA: Samverkan – med vem, för vem, hur, när och varför?

För landets lärosäten gäller enligt högskolelagen ”att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.”

Betyder det att vi har en gemensam syn på samverkan över landet, mellan olika intressenter? Eller har vi fastnat i diskussionen om samverkan för att vi inte är tydliga med vem, för vem, hur, när och varför vi samverkar? Betydelsen av högre utbildning har dessutom länge varit utelämnad från diskussionen, men uppmärksammas lyckligtvis nu i ökande grad.

Samverkan med andra parter i samhället vid landets lärosäten är ingen ny företeelse. Listan över olika samverkanspartner och samverkansformer inom både utbildningen och forskningen är lång, men för att utnyttja potentialen i samverkan behövs ökad insikt avseende mål, form och incitament. Samverkan för samverkans egen skull är ointressant och kan istället riskera kvaliteten för båda parters verksamhet. Ömsesidig kvalitets- eller värdestegring ökar det långsiktiga värdet av samverkan. Utifrån ett lärosätesperspektiv finns en stor potential i samverkan för ökad kvalitet i forskningen och utbildningen.

Samverkan med annan part kan för ena eller båda parter bidra till ökad kompetens genom utbyte eller rekrytering, ökat idéflöde, vidgat nätverk, ökad tillgång till forskningsinfrastruktur, metodutbyte, ökade resurser – för att nämna några uppenbara möjligheter.

Potentialen i samverkan kan utnyttjas i ökad omfattning genom tydliga incitament, som kan verka på individ- och/eller på verksamhetsnivå. Att endast uttrycka förväntan eller krav på samverkan kan mycket väl resultera i både utebliven effekt och i värsta fall en försvagning av kvaliteten. Samverkan är ingen enkel fråga mellan två parter, utan en systemfråga, där ansvar och roller fördelas på ett komplext sätt. Ska vi som land dessutom bidra till lösning av de stora samhällsutmaningarna, så krävs samverkan – med tydlig rollfördelning – mellan parterna.

Ska vi som land bidra till lösning av de stora samhällsutmaningarna, så krävs samverkan – med tydlig rollfördelning – mellan parterna.

Fortfarande finns uppenbara kulturella hinder för samverkan mellan olika parter, som snarare förstärks än underlättar samsynen på samverkan av uttryck som ”den tredje uppgiften”. På lärosätesnivå är inte samverkan isolerad från, utan mestadels i stället integrerad i, högre utbildning och forskning. Samtidigt får inte en systemutveckling avseende samverkan mellan parter medföra att forskning av högsta internationella kvalitet inte kan ske med nödvändig frihet, utan krav på samverkan med andra parter i samhället. Samverkan kan inte vara ett tvång utan utnyttjas då kvalitet utifrån forskningsuppgiftens art och metodik främjas.

På ett lärosäte kan resursfördelning och meriteringskriterier vid tjänstetillsättning och karriärförflyttning utgöra starka incitament för att främja samverkan med andra parter i samhället. Samtidigt som dylika instrument kan utveckla systemet i önskad riktning kan det också leda till oönskad likriktning. Från lärosätessynpunkt är det viktigt att utveckla t.ex. meriteringssystemet så att samverkan kan vara meriterande men inte utgöra ett krav. Samverkan är inte ett självändamål, men kan vara möjliggörande och kvalitetshöjande. Vi kan säkerligen utveckla mångfalden och därmed styrkan i systemet genom att inkludera samverkanskriterier.

Det är hög tid att vi stärker diskussionen med att på allvar och med stringens fråga oss själva: Samverkan med vem, för vem, hur, när och varför?

/Lena Gustafsson

fd rektor vid Umeå universitet