Skräckfyllt, nyttigt för karriären, roligt och stimulerande – många tankar kring forskares kontakter med massmedia lyftes fram vid seminariet ”Att förmedla kunskap på journalisternas spelplan” på Högskolan i Halmstad den 10 mars 2015.
Seminariet var det sjätte i en serie arrangerad av Vetenskap & Allmänhet och forskningsråden Formas, Forte, Vetenskapsrådet och Vinnova, i samarbete med lärosäten runt om i Sverige. Målet är att ge forskare inblick i journalisternas vardag och inspirera till att delta i det offentliga samtalet. Ett trettiotal forskare, studenter, kommunikatörer och administratörer hade slutit upp till seminariet i Halmstad.
Forskning måste komma till nytta
Veronica Gaspes från högskolans Forsknings- och utbildningsnämnd betonade i sitt välkomstanförande dels högskolelagens krav på samverkan med det omgivande samhället, men även att forskningsfinansiärer lägger alltmer vikt vid att den finansierade forskningen nyttiggörs.
– Med forskare som syns och efterfrågas i media är det lättare att övertyga finansiärer om nyttan och det samhälleliga avtrycket av Högskolans forskning.
Synlighet i media, och att Högskolan med stöd i forskning bidrar till förståelse för teknik eller samhällsutveckling, kan även locka studenter till högskolan och öka möjligheterna till inflytande genom att stiftelser och råd får upp ögonen för Högskolans forskare, och bjuder in till olika beredningsgrupper, menade Veronica Gaspes.
Anna Maria Fleetwood, rådgivare i externa relationer på Vetenskapsrådet, framhöll att media är allmänhetens viktigaste källa till information om forskning. För forskaren gynnar ökad synlighet i media det egna forskningsområdet men även karriären och rollen som forskare, och bidrar på ett högre plan till att skapa dialog mellan forskare och samhället i stort. Hon sammanfattade i en mening varför forskningsfinansiärer tycker att det är viktigt att forskare syns i media:
– Kunskap gör ingen nytta i byrålådan.
Högskolan som nyhetsfabrik
Kommunikatörerna Joachim Brink och Louise Wandel, från Högskolan i Halmstads kommunikationsavdelning, berättade om hur avdelningen arbetar för att skapa nyheter.
I arbetet ingår bland annat att bedöma tips från forskare och följa trender i nyheter och sociala medier för att se hur högskolans nyheter kan passa in i flödet.
– Vi ser om det till exempel finns något aktuellt som vi kan haka upp vår nyhet på, sa Joachim Brink.
Nyheten förädlas och förenklas, och paketeras så attraktivt som möjligt. Sedan handlar det om att välja lämpliga kanaler för att nå målgruppen – det är inte alltid ett pressmeddelande är bästa lösningen.
Genom pressmeddelanden, Expertsvar (en tjänst där kommunikatörer hjälper journalister att komma i kontakt med forskare inom olika områden), direktkontakt med utvalda journalister och Twitter kan högskolan via media nå allmänheten. Men det är även möjligt att rikta sig direkt till allmänheten genom högskolans egna kanaler såsom webbplatsen, öppna föreläsningar, olika typer av evenemang, nyhetsbrev och sociala medier.
– Vi eftersträvar alltid dialog i vår kommunikation, inte enbart att föra ut information, sa Louise Wandel.
Kommunikationsavdelningen gav några konkreta råd till forskare som vill göra nyheter av sin forskning:
- Tipsa oss gärna! Studier, samarbeten, debattartiklar, rekryteringar, anslag, disputationer och specialkunskaper är exempel på sånt som kan bli bra nyheter.
- Ha gärna lång framförhållning när du kontaktar oss.
- Det är viktigt att du är tillgänglig för journalister när pressmeddelandet går ut.
- Om du känner dig osäker, kontakta oss i stället för att säga nej till media. Vi hjälper till med medieträning inför ditt framträdande.
- Vi har breda erfarenheter från media – ta vara på dem!
Vetenskapsradion – ett nav i svensk vetenskapsjournalistik
Ulrika Björkstén är chef för Vetenskapsradion, Sveriges största vetenskapsredaktion. På redaktionen jobbar 16 journalister, varav ungefär hälften har någon form av specialiserad ämneskunskap och ungefär hälften är allmänjournalister. Det är en bra mix för att ge sändningarna rätt urval och innehåll, menade Ulrika Björkstén. Redaktionens sändningar når varje dag över en miljon lyssnare.
– Vi är ett nav för svensk vetenskapsjournalistik och en viktig avnämare för ett brett nätverk av frilansande vetenskapsjournalister.
Vetenskapsradions uppdrag står på tre ben. Det första är att följa forskningsfronten via tidskrifter och konferenser.
– Här behöver vi er hjälp att utvärdera och kommentera. De flesta forskare som medverkar i Vetenskapsradion pratar om någon annans forskning.
Det andra benet består i att belysa det allmänna nyhetsflödet och samhällsdebatten ur en vetenskaplig synvinkel. Till exempel intervjuades franska forskare och pedagoger om inlärning för att ge nya vinklar till den svenska debatten.
– Ni är många som sitter på kunskap som kan modifiera diskussioner i media. Hör av er till oss – ta in kunskapsaspekten i samhällsdebatten!
Det tredje benet är att bevaka högskolesektorn och forskningspolitiken – ett område som enligt Ulrika Björkstén lätt hamnar mellan stolarna, mellan vetenskapsjournalister och politiska journalister.
Pressmeddelanden får Vetenskapsradion redan i överflöd. Det Ulrika Björkstén skulle vilja få mer av är inbjudningar till konferenser kring till exempel nya forskningsområden.
– För en konferens vill vi helst ha minst två veckors framförhållning, men självklart kan ni även kontakta oss med kortare varsel.
Bakom kulisserna med TT
Margareta Gustafsson Kubista, chef för TT:s Göteborgsredaktion, inledde med att säga att TT visserligen är ett känt varumärke, men att det inte är alla som vet hur det funkar bakom kulisserna.
– För det är där TT är – bakom kulisserna. Vi är grossister i den svenska nyhetsbranschen.
Det TT producerar ska nå ut på många ställen; det som skrivs ska fungera överallt. Om en TT-text får för få publiceringar har TT gjort något fel, menade Margareta Gustafsson Kubista. Fel längd, ämne eller tajming.
Vissa forskare har väldigt stor medievana, men det stora flertalet har haft liten eller obefintlig kontakt med media. I forskarens första möte med media nämnde Margareta Gustafsson Kubista tre vanliga problem.
Det första är tystnaden som uppstår när ingen går att nå via kontaktuppgifterna i ett pressmeddelande – en dålig start med TT:s snäva tidsramar. Det andra problemet är skräcken som många forskare känner inför kontakten med media.
– Jag ser att ni ler, men det är ingen rolig situation. Jag säger ibland åt mina kollegor att vara extra snälla när de ringer upp forskare med begränsad medievana.
Missförstånd var det tredje problemet som Margareta Gustafsson Kubista lyfte fram. Att som journalist säga till en forskare att man ska skriva en ”artikel” kan till exempel leda till helt fel associationer. Tidsaspekten är en annan sak: att svara på ett mail från TT tre dagar senare fungerar inte.
Att som forskare be om att få läsa sina citat är inga problem; det handlar om en ömsesidig försäkran om att texten blir korrekt. Däremot kan man inte förvänta sig att få läsa hela materialet i förväg.
– Där är ni på vår planhalva. Vi bestämmer hur många tecken, när det ska publiceras, och så vidare – de frågorna äger vi.
Margareta Gustafsson Kubista skulle gärna se att forskare kunde vara öppnare för att dela med sig av sina kunskaper även utanför det egna snäva expertområdet.
– Jag har full förståelse för att det är skräckinjagande i början, men när det funkar så ger det så otroligt mycket tillbaka. Kom igen!
Fler kvinnliga forskare i media
Frida Stranne är universitetslektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, och ofta anlitad kommentator av amerikansk politik. Hon berättade om när Svenska Dagbladet ringde upp och frågade om hon ville vara tidningens expert i bevakningen av det amerikanska presidentvalet 2012. Hos den relativt nydisputerade forskaren medförde frågan en oro för om hennes kunskaper var tillräckliga för rollen.
– Jag kände mig fullständigt skräckslagen över att exponeras i tidningen en till två gånger i veckan. Vad skulle det innebära för mig – personligt och professionellt? Dessutom skulle jag under sex månader behöva lägga ner obetald tid, både kvällar och nätter. Skulle det vara värt mödan?
Bland skälen till att Frida Stranne valde att tacka ja nämner hon stöd från några få nära vänner och kollegor, och vetskapen om korrelationen mellan synlighet i media och en ökad chans till forskningsmedel.
– Men det starkaste skälet var att samhällsdebatten om amerikansk politik hade varit så extremt mansdominerad. Jag kände att jag hade en skyldighet att säga ja.
Uppdraget kom att innebära framträdanden i en mängd kanaler och sammanhang, som alla krävde olika tekniker. Det blev morgonsoffor, chattar, radiointervjuer, med mera.
Den mediala mansdominansen som Frida Stranne hade noterat redan innan, blev ännu tydligare nu när hon själv medverkade. Hon noterade att hon ofta kände sig misslyckad efter sina framträdanden, även när hon hade varit bättre förberedd än sina manliga meddebattörer, och ställde sig frågan vad detta kunde bero på. En orsak var att männen alltid fick första frågan och kunde definiera samtalet. En annan var journalisternas presentationer, som skapade ojämlika förutsättningar för samtalen. Männens auktoritet lyftes fram i långa meritförteckningar.
– ”Och så har vi Frida som är statsvetare från Halmstad”. Jag behövde ägna flera minuter till att få publiken att förstå min legitimitet.
Efter debatterna fick hon nedlåtande mail från tittare med förslag om böcker som hon borde läsa, och utsattes även för näthat i form av personliga påhopp.
– Som kvinna blir jag alltid ifrågasatt. Vi behöver många fler kvinnor som syns och hörs i media. Vi behöver skapa förebilder för unga tjejer som studerar.
Frida Stranne delade med sig av sina tips för hur forskare genom förberedelser kan få bättre kontroll i mötet med media:
- Hänvisa inte slentrianmässigt till någon annan. Be att få ringa upp igen, och fundera sedan i lugn och ro.
- Informera dig om vad som har hänt och vad andra har sagt.
- Kom ihåg att du kan påverka frågorna i intervjun under försnacket med journalisten.
- Var väl förberedd med stolpar och nyckelmeningar, men lita på dig själv och din kunskap.
- Bestäm dig för vad du vill få sagt, och säg det oavsett om journalisten ställer frågan eller ej.
- ”Jag vet inte” är också ett svar.
- Be att få läsa dina citat.
- Var ärlig med att du känner dig osäker eller orolig.
- Var tydlig med dina prioriteringar, men våga säga ja även till områden som inte är precis din expertis.
- Det blir sällan som du tänkt det – lev med det.
Paketera kunskapen på ett sätt som intresserar
Ulf Ellervik är professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet och populärvetenskaplig författare till böckerna Ond kemi och Njutning. När det gäller populärvetenskap finns det, enligt Ulf Ellervik, en tendens bland forskare att se ner på fenomenet. Och det är en minoritet bland forskarna som publicerar sig populärvetenskapligt. Men de som gör det publicerar desto mer.
– Det finns ett behov i samhället att få vetenskap förklarat – allmänheten är jätteintresserad av vetenskap. Och det är dessutom positivt för forskaren, både för att det ökar chanserna till forskningsmedel men även för att det är kul.
Han berättade om en workshop han höll med sina doktorander, där det ponerades att doktoranderna fick en enkel kemirelaterad fråga från media. Seminariet ställde följdfrågan – vad gör du? Trots att svaret på frågan var på grundskolenivå svarade alla att de skulle hänvisa frågan vidare till sin handledare.
– ”Vi är inte experter”, ansåg de. Men vi måste inse att vid högskolorna och universiteten är alla experter.
Och här ser Ulf Ellervik en fara med dagens utbildningssystem.
– Vi fostrar inte framtidens forskare till att ta en roll som experter. Om inte vi tar plats i media och förmedlar kunskap om vetenskap så kommer någon annan att göra det.
Som ett talande exempel visade han resultat från den EU-initierade undersökningen Eurobarometern, där homeopati och astrologi uppfattades som vetenskapliga områden av en stor andel svarande.
Att bli forskare står inte högt på ungdomars önskelista över framtida karriärval, menade Ulf Ellervik. Det internationella ROSE-projektet (Relevance Of Science Education), har undersökt ungdomars syn på naturvetenskap. Trots att en majoritet av 15-åringarna i i-länder var positiva till forskning, var det endast 20 procent som kunde tänka sig att bli forskare.
Ulf Ellervik visade karikatyrer av ”den förvirrade professorn” och ”den galna forskaren”.
– Tyvärr har vi släpat in föråldrade bilder av oss själva. En forskare är inte någon man ser upp till.
Hur ska man då locka ungdomar till att intressera sig för forskning och exempelvis kemi?
– Ond bråd död, mat och dryck, kärlek, känslor och sex, samt idrott och sport fungerar. Som forskare måste man lära sig att paketera sitt ämnesområde på ett sätt som intresserar.
Se filmer från seminariet
Inledning
Kommunikationsavdelningen vid Högskolan i Halmstad
Ulrika Björkstén
Margareta Gustafsson Kubista
Frida Stranne
Ulf Ellervik
Text: Fredrik Brounéus, Vetenskap & Allmänhet
Foto: Ida Lövstål, Högskolan i Halmstad
