För drygt en vecka sedan var jag på EUSEAs, European Science Events Associations, årskonferens (se artikel på VAs hemsida). Här höll bland flera andra professor Mariano Gago, före detta minister och ansvarig för forskningsfrågor i Portugal, ett anförande.
Mariano Gago har initierat och stöttat en rad europeiska projekt inom Science in Society. Gago spånade om framtiden i presentationen Landscapes of science communication:
– Amatörer kommer att invadera och föryngra all slags forskning genom det ökade användandet av modern teknologi. Forskare, högutbildade specialister, tekniker samt amatörer, teknikanvändare, patienter och deras familjer, alla kommer de ta fram ny (vetenskaplig) kunskap och vara nya aktörer på den vetenskapliga arenan.
– Se på mjukvaruutvecklingen och datavetenskapen där framstegen till stor del görs av obetalda användare som lägger omåttlig tid på att ta fram ny information och utveckla denna industri, menade Mariano Gago.
Andra exempel han tog upp var astronomer som tar hjälp av amatörer för att över huvud taget kunna få grepp om vissa områden inom sin forskning.
– I framtiden samarbetar ”professionella” forskare med ”amatörer” för att få fram ny kunskap. Det kommer att bli institutionella förändringar, publiceringen av vetenskapliga rön kommer att förändras liksom akademiska titlar och examina, sa Gago.
Allmänhetens tilltro till forskningen är viktig. Men är det vettigt att satsa på forskning och vetenskap för ett lands välfärd? Ja, svarade Gago. Han visade att investeringar i forskningen jämfört med att lägga pengar på sådant som produceras ger mycket större utdelning i längden och jämförelsevis satsas det mer i länder som Kina och Sydkorea samt USA (även om satsningarna där har minskat). Denna statistik görs med något som inom EU kallas för GERD . (Gross domestic expenditure on R&D (GERD), är ett samlat mått på utgifter för forskning och utveckling av företag, högskolor samt statliga och privata icke-vinstdrivande organisationer.) Gago menade alltså att satsningar på GERD är ett måste för att nå hälsa och rikedom i framtiden. Europa ligger efter då inte lika stora satsningar görs på GERD relaterat till BNP som i dessa delar av världen.
Forskningskommunikation, i betydelsen etiska diskussioner och samtal om resultat och kontroverser inom vetenskapen, kommer att spela en allt större roll. Det blir extra viktigt då beslutsfattande processer alltmer förlitar sig på vetenskaplig expertis och förtroende.
– Forskningskommunikation är viktigt. Forskare måste prata om sin forskning och ta del av politiken och samhället i Europa. Vetenskapskommunikatörens roll är bland annat att hjälpa forskarna att diskutera etiska frågeställningar då de flesta inte har rätt ”verktyg” för det, sades i diskussionen som följde mellan konferensdeltagarna.
I framtiden kommer forskning relaterad till risker stå högt på de vetenskapliga agendorna, trodde Mariano Gago, med hänvisning till de stora globala och humanitära utmaningar, som följer av klimatförändringar och oroligheter i världen. Det kommer kräva aktivt deltagande från olika sociala aktörer. Då är forskningskommunikationen viktig.
Sista dagen kändes det som Leïla Perie och Livio Riboli-Sasco från den franska ideella föreningen l’Atelier des Jours à Venir knöt ihop det som diskuterats under årskonferensen bra med sin presentation, Forskningskommunikation med samhällsansvar. Med tanke på vårt besök i Palestina dagen före, se artikel, underströk de att forskning och vetenskap är en väg till frihet och möjligheter. Det är ett sätt att undkomma fattigdom och nå välfärd.
Perie och Riboli-Sasco menade att vetenskapskommunikation bidrar till demokratisering. Forskning är en kollektiv process, som syftar till att bygga upp gemensam kunskap. Man närmar sig det okända genom att ifrågasätta vad vi vet. Forskning avfärdar och hävdar saker, den bygger på auktoritet, involverar alla medlemmar och för en global dialog. Dessa processer som binder samman olika vetenskapsområden och forskare är mer än regler; de är grundläggande värderingar. Dessa värden liknar de som lägger grunden till vårt samhälle i dag, en modern demokrati.
Få unga i dagens Sverige kan se sig själva som forskare i framtiden, enligt VA-barometern 2013. Mariano Gago menade att det inte handlar om brist på intresse utan att det inte finns någon förståelse för den grundläggande vetenskapsteorin eller det roliga med att experimentera och ställa frågor som var? när? och hur? Här är vetenskapsfestivaler och andra forskningsaktiviteter väldigt viktiga. Perie och Riboli-Sasco höll med och berättade hur viktigt det är att vårda innovationerna hos unga i utsatta områden och låta dem ställa frågorna själva: Varför, hur, vad och vem? I en förort till Barcelona ledde övningar i detta till ett helt nytt forskningsprojekt om hur färger och inredningen i klassrummet påverkar motivationen och inlärningen hos elever.
Under mina dagar i Israel/Palestina var det upplopp och segregationsdebatt i Sverige. De första frågorna jag ställde mig själv på flygplanet hem och till den arabisktalande taxichauffören på Arlanda var hur? vad? varför? och vem?
/Lotta Tomasson
Kommentarer om “Vetenskapskommunikation en väg till demokratisering”