Behövs det etiska och moraliska riktlinjer för kommunikation och därmed även forsknings-kommunikation? Frågan infinner sig vid läsning av Dafydd Phillips artikel ”Between ethics & morality”, i Corporate Communicatons and Public Relations senaste nyhetsbrev Communicaton Director.
Kommunikatörer står uppenbarligen allt oftare inför etiska och moraliska dilemman. Det framgår av den största studien som någonsin gjorts på området: European Communication Monitor. Sex av tio svarar att de stått inför dilemman som kanske inte i juridisk, men väl i moralisk mening varit problematiska.
Man kan ju tänka sig att kommunikatörens roll i hästköttskandalernas era kan vara knepig. Kunderna skärper vaksamheten när det larmas om felaktiga datummärkningar och återkallade produkter. När så företagen söker sig till hållbarhetsstrategier och etiska märkningar för att återvinna marknadsförtroende kanske även kommunikatörerna ska se sig om efter något att hålla sig till när dilemman uppstår.
Kanske det behövs riktlinjer som ger tydliga anvisningar om hur verksamheters kommunikatörer ska göra om de exempelvis avkrävs att utlova något som de vet säkert att organisationen inte kommer att hålla; om de förväntas renskriva historien eller på annat sätt vara falska, oetiska eller omoraliska.
Men hjälper det med föreskrifter; är det inte genom att pröva som man kan hitta framkomliga vägar? Den tanken är inte heller ny. Grundlades redan på de gamla grekernas tid, genom Aristoteles Nicomachean Ethics, som slår fast att det är karaktärsfasthet och goda vanor som ska lägga grunden för dygd och moralisk intelligens. Fast lagar och regler måste nog också finnas.
Man kan tycka att det skulle räcka med sunt förnuft. Å andra sidan har ju journalister etiska yrkesregler. Det är här forskningskommunikationen kommer in. När nu medielandskapet ritas om pumpas högskolornas pressreleaser ut på världens webbsidor, i princip utan att granskas. Ett nytt begrepp har till och med myntats; churnalism. Risken för faktafel är minimal eftersom kommunikatörerna arbetar i nära samråd med forskarna, men vem tar det publicistiska ansvaret?
När det gäller kommunikation kring forskning kan det finnas anledning åtminstone diskutera om någon form av riktlinjer skulle kunna vara relevanta. När är det rimligt att gå ut med resultat, som i det stora hela är försumbara? Å andra sidan, vem ska kunna avgöra det? Självklart ska friheten inte inskränkas.
Enligt den ovan nämnda studien säger 29 procent av Europas tillfrågade kommunikatörer att de inte använt någon föreskrift medan 32 procent kritiserar dem de känner till och hela 93 procent menar att det finns anledning att upprätta etiska yrkesregler. Skulle en etisk kod för kommunikatörer kunna bidra till yrkeshedern?
Att döma av Phillips artikel och även inledningen av The European Communication Summit 2013 som öppnar på torsdag är diskussionen central på den europeiska agendan. Målen är höga; strävan efter ”Exellence in activating the corporate character to create and deliver value and public good”.
I USA har the Public Relations Society of America sedan ett halvsekel sin etiska föreskrift: the Code of Athens med tydliga regler kring ärlighet och moralisk otillvitlighet och hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Det ska dessutom finnas en applikation som handlar om hur man i internetsamhället skapar demokratiska regler för dialog och hur viktigt det är att alla ska ha tillgång till informationen. Den ska bara vara att ladda ned. Säg till om ni hittar den!
Monica Bengtson
