Under blodröda friser i Röda Korsets gamla sjukhus i Stockholm, nu renoverat för KTH:s behov, går den lilla men fokuserade gruppen in i hissen och trycker sig upp till elvan för att dricka lite svart kaffe och höra berättelsen om konsumtion och produktion. I den bästa av världar möter vetenskapen verkligheten och jag inser att jag hamnat mitt i ett vetenskapligt kafésamtal; Science Café.
Science Cafés ordnas runt om i Europa sen starten 1992 när en fransk forskare ville föra ut vetenskapen till folket. I Sverige har vi ju den tredje uppgiften som betyder att universiteten inte bara ska utbilda och forska utan även dela med sig av kunskapen.
Nu behöver du ta en paus i läsandet och lyssna på den här sången: Whatcha Gonna Do (With All That Poo); på YouTube och titta på videon för att kunna hänga med. Professor Viveka Palm, enhetschef på SCB, står och blundar när hon lyssnar till låten som är rätt kul, hon ler och vi sjunger inte med men följer med i texten på pappret hon delat ut.
Ja, vad vi ska göra med allt avfall, är verkligen en viktig fråga, Viveka är en av dem som bör veta, professor i tillämpad miljöteknik som hon är. Hon tycker vi ska äta mindre kött och låta korna äta det som vi inte kan äta, till exempel gräset.
När den andra föreläsaren forskaren Annika Carlsson kommer instörtande pustar hon över cykelhjälm och överdragsbyxor, tömmer sen ryggsäcken på plåtbordet och ut kommer det som ska illustrera hennes ämne: tyngst är en påse grus (bygg- och anläggningsmaterial), sen kommer en vitkålsbit (matavfall), sen kommer lite pinnar (skog), en zinkhink (metall), en flaska bensin (kemikalier) och så några plastpengar (BNP) från barnens gömmor; Annika sysslar med ett mått på nationell konsumtion av material som går in i produktionen i ett land under ett visst år, sen jämförs det med BNP och kan användas i relation till andra länder som ett miljöavfallsmått. Det finns inga nationella mål för hur snabbt minskningen av exempelvis byggavfall måste ske, men metoden används i vissa sammanhang.
De gröna kuddarna på de röda metallpinnstolarna är mjuka och solen skiner in på kanelbullen som är hur god som helst. I det vidunderliga panoramat utanför ser man ännu snön på Hammarbybacken, jag diskuterar kyrkan med två torn med en tjej som ska bli stadsplanerare och, faktiskt, inte heller hon vet vad den heter, vilket glädjer mig som känner mig lika dum varenda gång jag kommer med tåget till centralen och funderar på tvåtornskyrkans namn. Hon kollar med en kompis; Högalidskyrkan är det ju!
– Men, säger en ståtlig tjej som presenterar sig som Sara Soori och som läser miljöteknik, till Viveka; men vill du ge oss ett råd om vårt yrkesval, hur ska vi välja för att bäst kunna påverka (samhället i hållbar riktning).
Soori visar sig vara ordförande för Den reflekterande ingenjören (ja det finns på Facebook). Själv är jag så okunnig att jag tänker att vill man påverka blir man väl inte ingenjör, men Viveka förklarar pedagogiskt att vad man än gör som ingenjör så påverkar man, oavsett om man jobbar med energi, material, livsmedelsforskning…
– Om man är med och bygger modeller är man ju med och påverkar, men det kan vara bra att välja något där man får arbeta tillsammans med andra, så att man är fler som vill göra skillnad, för när man jobbar tillsammans orkar man. Men det är viktigt att ha ett holistiskt perspektiv och inte bara tänka på det man har precis framför sig; först då kan man göra ett avtryck i samhället, säger Viveka som tycker hon haft god nytta av alla kurser i teknisk fysik som ingick i hennes egen utbildning.
När fikat är undanplockat sitter Mårten Berglund från SCB och en engelsktalande student fortfarande kvar och slår i den tjocka boken Two Degrees: The Built Environment and Our Changing Climate, från Routledge. Tänk så mycket det finns att läsa, och lära!
