Anställda vid lärosäten måste ges bättre incitament att medverka i såväl innovationsarbete som bredare samverkansuppgifter. Det skriver VA i sitt remissvar på betänkandet om Innovationsstödjande verksamheter vid universitet och högskolor (SOU 2012:41).
Läs hela remissvaret här.
Utredaren Curt Karlsson lyfter fram att den innovationsstödjande verksamheten vid våra lärosäten fungerar överraskande väl med tanke på att förutsättningarna är långt ifrån optimala. Vi delar i stora drag den verklighetsbeskrivningen. I remissvaret har vi kommenterat de delar av förslaget som rör VAs uppdrag, att främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och forskare.
Både utredaren och VA understryker behovet av en vidgad diskussion av innovationsbegreppet, till exempel genom att innovationspotentialen hos humaniora och samhällsvetenskap, den konstnärliga forskningen och studenterna lyfts fram och förstärks. Dessvärre saknas dock en bredare syn på innovationsfrågor i de konkreta förslagen.
Några sammanfattade kommentarer från VAs remissvar är följande:
Vi delar utredarens slutsats att den författningsmässiga grunden till lärosätenas uppdrag är bristfälligt formulerad och leder tankarna till konkreta projektresultat i stället för att understryka att högskolans samverkansuppdrag är bredare och mer långsiktigt än både vad det traditionella innovationsbegreppet och ett mer vidgat sådant innefattar. Samverkansuppdraget innebär också kunskapsöverföring och dialog mellan forskning och det omgivande samhället. Vi stödjer därför förslaget att omformulera lärosätenas uppdrag i den riktning som föreslås.
Vi håller med utredaren om att det saknas ett tydligt uppdrag till lärosätena att ta ansvar för en del av innovationsprocessen, och att det krävs en särskild finansiering för ett sådant åtagande. Vi menar dock att såväl uppdrag som finansiering behöver omfatta samverkansuppgiftens hela dimension, inte enbart den del som är kopplad till det traditionella innovationssystemet. Vi avstyrker att finansieringen skulle ske genom att gröpa ur de existerande basanslagen för forskning och forskarutbildning respektive utbildning.
Vi är vidare tveksamma till om det går att öronmärka en viss del av externa anslag från vissa forskningsfinansiärer till innovationsstödjande verksamheter (i vår tolkning samverkansuppgifter av bredare karaktär) utan att medelsanvändningen är kopplad till de enskilda bidragsprojekten. Däremot välkomnar vi att forskningsfinansiärerna ställer krav på planer för hur forskningen ska kommuniceras.
Vi ser positivt på att lärosätenas arbete återrapporteras i årsredovisningen. De föreslagna flödestalen är emellertid alltför begränsade. VA förordar därför en bredare översyn av möjliga indikatorer innan några specifika flödestal införs och bidrar gärna i ett sådant arbete.
VA välkomnar att utbildningens, inklusive forskarutbildningens, roll i detta sammanhang ges en större betydelse; välutbildade studenter och doktorander är avgörande för att forskningsbaserad kunskap ska komma till användning och bidra till förändring i samhället. Vi ser däremot inte att det därför är självklart att samtliga studenter ska förberedas för ett yrkesliv som både anställd och egen företagare, eller att examensbeskrivningarna i högskoleförordningen innehåller skrivningar om lämpliga anställningsformer.
VA tillstyrker att de anställda måste ges bättre incitament att medverka i såväl innovationsarbetet som de bredare samverkansuppgifterna. Statsmakterna kan bidra till verkliga förändringar genom att skapa en kraftfull incitamentsstruktur på nationell nivå, till exempel genom att i resurstilldelningen premiera samverkansuppgifterna.
