Havererad dialog om våldsamma dataspel

När jag var tonåring på åttiotalet gick debattens vågor höga om videovåldet. Vi unga skulle bli avtrubbade av underhållningsvåldet och filmer som Motorsågsmassakern togs upp som exempel på ”hur det våld de unga tittar på kan se ut”.

I dag är det data- och tv-spelsvåldet som sätter de vuxnas starka känslor i svall, och debattvågorna går åter höga. Vad gör spelvåldet med våra barns empatiska förmågor och deras hälsa?

Efter att ha sett ett klipp ur ett spel som jag inte ens vill namnge vid ett mycket intressant seminarium om våldsamma datorspel i Rifos regi för någon vecka sedan är det inte svårt att förstå att människor blir upprörda och rädda. Det var vidrigt. När vi säger extremt våldsamma spel, menar vi det, sa forskaren som visade klippet, som en förklaring till vad det var han ville demonstrera.

OK, jag fattar, tänkte jag. Och blundade.

Medverkade gjorde Ulf Dalquist, sociolog och forskningsansvarig på Statens medieråd, Predrag Petrovic, läkare och forskare i psykiatri på Karolinska Institutet (KI) och Andreas Olsson, forskare i psykologi, också han på KI.

Dalquist presenterade den forskningsöversikt som Medierådet publicerade i december och som då blev mycket uppmärksammad i media. Den redovisar det aktuella kunskapsläget om sambandet mellan att spela våldsamma data/tv-spel och ökad aggression i form av benägenhet att själv utöva fysiskt våld. Slutsatsen de drar är att det inte går att säga att det finns ett sådant samband (det är dock inte samma sak som att det inte finns).

Dalquist påpekade att många studier på området brister i kvalitet. Framför allt ifrågasatte han de metoder som används för att mäta aggression och våldsbenägenhet. Eftersom det inte går att mäta våldsamhet genom att låta folk faktiskt bli våldsamma och slå på någon annan försöksperson återstår att mäta indirekt – t.ex. genom enkäter och associationstester. Forskningen på området är dessutom nästan bara gjord på vuxna, så hur spelen påverkar barn är det ännu svårare att uttala sig om.

KI-forskarna å sin sida menade att den samlade forskningen visar på ett tydligt samband mellan våldsamma spel och ökad aggression. Petrovic visade också exempel på den hjärnforskning som man börjat bedriva inom detta område – forskning som tyder på att spelande av våldsamma spel kan påverka hjärnan rent fysiskt, speciellt hos barn och unga.

Olsson förklarade att även om risken att bli våldsam av sitt datorspelande är liten för varje individ, så blir det ändå ett samhällsproblem i och med att det är så många individer som spelar. Fler personer totalt sett kommer att spåra ur och bli våldsbenägna, förlora sin empatiska förmåga, osv. Särskilt de med diagnoser som ADHD och borderline riskerar att lättare ”tippa över” om de spelar våldsamma dataspel.

De båda forskarna från KI var medförfattare till en debattartikel i december, som publicerades som en reaktion på Medierådets rapport.

Debatten i på seminariet blev ganska hetsig, särskilt mellan de medverkande forskarna men även med publiken – kanske framför allt en företrädare för dataspelsbranschen som tog sig några minuter för att framföra sin syn på hur branschen tar sitt ansvar genom bland annat PEGI-märkningen.

Jag gick från seminariet med frustration i kroppen. Varför denna arga debatt? Talar de inte om olika saker?

Forskarna från KI menar att det finns korrelation mellan våldsamma spel och aggression. Men begreppet aggression, påpekade Dalquist, kan betyda att man blir arg, tänker onda tankar, svär, mm – inte nödvändigtvis att man faktiskt utövar fysiskt våld.

Medierådet har inte tittat på vad forskningen säger om spelandets effekter på ”aggression” i denna vidare bemärkelse. De har, förklarade Dalquist, valt att studera utövande av fysiskt våld eftersom det är våld som tydligt ger oönskade samhällseffekter. Och de menar att det finns för lite tillräckligt bra och användbar forskning för att kunna säga huruvida ett sådant samband existerar.

Petrovic visade att det med magnetkamera går att se att det händer saker i hjärnan efter att man sett på skräckfilm, våld eller spelat våldsamma spel. Barns hjärnor är mer känsliga än vuxnas. Den del av hjärnan som främst påverkas av intrycken fortsätter att utvecklas ända tills man är i 25-årsåldern.

Det är oroande och otäckt – men det är ju fortfarande något annat än att personerna faktiskt blivit fysiskt våldsamma.

Hur testar man förresten om små barn skadas av extremt våldsdataspelande? Vem vill låna ut sin unge till ett sådant forskningsförsök? Hand upp, någon?

Det är ju för övrigt ingen som säger att barn i alla åldrar ska spela alla typer av spel, Medierådet är t.ex. mycket tydliga med att man som förälder bör följa åldersrekommendationer, vara närvarande när barnen spelar och sätta sig in i vad de gör på nätet.

Om forskarna på KI är oroade för att spelandet är ett samhällsproblem, borde det finnas förutsättningar för dialog och samarbete med det statliga organ som har som sitt uppdrag ”att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan”. Men i stället för att samarbeta mot ett gemensamt mål käbblar man och missförstår varandra. Enligt Dalquist avböjde eller svarade KIs forskare inte ens på inbjudan att tidigt delta i en dialog. Han skriver på Medierådets hemsida:

”Statens medieråd välkomnar ett fortsatt samtal kring barns medieanvändning och har tidigare bjudit in dessa forskare att medverka i referensgruppen för rapporten, men de har avböjt.”

Under tiden går ”branschen” in och hejar på Statens medieråd, som de uppfattar är på deras sida. Vilket får till följd att de forskare som är oroade för konsekvenserna av spelen blir ännu mer upprörda…

Och i slutänden är det vi föräldrar som står där och inte riktigt vet vem vi ska tro på, och kanske oroar oss i onödan – eller så får våra barn inte det skydd som de skulle behöva.

/Karin Hermansson