Peak antibiotika – en undanskymd global resursfråga

Förra veckan deltog jag på ett mycket intressant seminarium i Riksdagen anordnat av Rifo med temat antibiotikaresistens. Det är nämligen så att vi har en stor global resursfråga som sällan debatteras i media, men som kan få stora följder för vårt samhälles framtida välfärd. Nämligen den alltmer bristande tillgången på antibiotika som fungerar.

Seminariet inleddes av Riksdagens förste vice talman Susanne Eberstein som påtalade behovet av förändring och politikens möjligheter för detta. Otto Cars som är läkare och professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och Christina Greko som är veterinär och professor vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala höll därefter tillsammans en föreläsning om antibiotikaresistens. De målade upp en mycket bekymrande bild av dagsläget.

Mänskligheten har ända sedan 40-talet vetat att bakterier blir motståndskraftiga av antibiotikaanvändning, men vi har ändå sedan efterkrigstiden konstant konsumerat för mycket antibiotika. Antibiotika har gett en enormt minskad dödlighet när det gäller t.ex. lunginflammation och vi vill inte förlora den effekten, men det håller nu på att ske. I den öppna vården i Sverige, inte bara den slutna, ser vi att allt färre antibiotikasorter biter. I vissa fall är det endast någon enstaka typ som fungerar. Det medför dyra och svåra behandlingar för enkla sjukdomar, samt att våra sjukhus har blivit en farligare plats att vistas på.

Vi kan i många fall inte undvara att använda antibiotikapreparat. de är ett fundament för den moderna sjukvården, ett fundament som nu börjat krackelera i ganska hög fart. Situationen är dessutom ännu värre i de länder där det finns mindre resurser för läkemedel och där de som används är gamla läkemedel från 50-talet. Utvecklingen är ännu inte lika vanlig hos djur, men vi ser exempel på ökad resistens även där.

Skälen till utvecklingen är många. Ett av de centrala är ett alltför stort gap mellan politik och vetenskap. Vi har kontinuerligt överanvänt antibiotika och underanvänt hygien och smittskydd, allt med en ton av naivitet och arrogans. Samtidigt har vi också en brist på nya läkemedel. Idag bedrivs mycket forskning om antibiotikaresistens men fortfarande är gapet mellan vetenskap och politik för stort. Cars menade också att vi glömt av de enkla lösningarna som ökad handhygien och förlitat oss för mycket på tekniken. Tyvärr har det inte skett några större upptäckter av ny antibiotika sedan 1970. Industrin har ett ansvar för situationen, men det finns tyvärr mycket lite eller inga pengar att hämta i att tillverka ny antibiotika.

Otto Cars menar att ett nytt affärstänkande måste formuleras genom en samverkan mellan akademin och industrin. Där måste det ske en öppen delning av resultaten och patenträttigheter måste behandlas på annat sätt än vad de vanligen gör inom industrin. Det måste helt enkelt skapas ett nytt system med en ny marknadsmodell för antibiotikaläkemedel. En modell där produkterna kanske inte ens ska marknadsföras, subventioneras i låginkomstländer och kontrolleras hårt. Då går det inte att ha en modell som ger ”Return of investment” utifrån försäljning om läkemedlet ska kontrolleras hårt. I ett sådant system måste staten därför ta ett större ansvar för kontroll och finansiering.

Vi får inte heller tro att ny antibiotika kan vara hela lösningen. I dagsläget tränas bakterierna som på gym på sjukhusen och tas sedan med därifrån av patienter. Samma sak sker på djursidan, kött blir förorenat av bakterier vid slakt och tas med till hemmen. En av de enkla men effektiva metoderna för att motverka utvecklingen är därför att investera i att öka vår handhygien. Vi blev mindre förkylda när vi började tvätta händerna under fågelinfluensaperioden. Vi måste samtidigt stärka den breda allmänhetens kunskap om antibiotika och smittskydd. Dessutom behövs det åtgärder när det gäller sjukhusen, t.ex. fler enkelrum för patienter.

Vissa framsteg har gjorts när det gäller regelverken. 2006 förbjöds till exempel antibiotika för att öka djurs tillväxt. Vi ser dock stora skillnader inom EU. Nivån av antibiotika ligger på en tredubbelt högre nivå i Frankrike än i Nederländerna. Det finns inga medicinska argument för sådana skillnader. Stora skillnader finns också när det gäller djurantibiotika inom EU, där toppar istället Nederländerna tillsammans med Frankrike. I norden ligger vi lågt i nivån av användning. Det är bra eftersom mycket starka hypoteser visar att det finns ett tydligt samband mellan resistens och användandenivån, men vi kan inte påverka inflödet av resistenta bakterier över gränserna. Vår handel och vårt resande påverkar starkt. Vi reser, djuren reser och maten reser. Därför sprids resistenssmittor snabbt över världen. Vi har hela tiden olika pandemier som cirkulerar.

Ett problem är att vi har ägnat mycket tid åt att skylla på varandra, läkare, regeringar, WHO osv. I Sverige har vi dock ett samarbete mot ett gemensamt mål och en interdepartemental grupp inom regeringskansliet för antibiotikaresistens. Fortfarande finns det ändå kommunikationsproblem, kunskapsbrist, felbyggda sjukhus och djuranläggningar och en dålig koppling mellan forskning och politik. Kontrollfrågor behövs till exempel i högre grad vid olika politiska beslut angående om huruvida de påverkar antibiotikaanvändning eller smittspridning. Vi måste dessutom försöka påverka andra länder och förändra EUs hållning.

Vi måste kanske börja prata mer om långsiktig hållbarhet. Vi har inte hanterat antibiotikan bättre än andra ändliga resurser och vi måste kanske fundera mer på vad som händer om vi får slut på fungerande antibiotika. Därför behöver vi prata mer om antibiotikabristen i samband med de andra stora globala resursfrågorna.

För dig som vill veta mer kan du lyssna på Studio Ett om antibiotikaresistens här, lära dig mer på forskning.se eller läsa Otto Cars debattinlägg som publicerats i Dagens Industri här.