Nästa vecka är det påsklov, och tur är väl det så barnen får lite paus ifrån denna galna verksamhet – kan man lätt tänka efter att ha läst Maciej Zarembas artikelserie i DN den senaste tiden. I den senaste artikeln skriver Zaremba att lärarna förlorat sitt yrke:
”Kravet att avprofessionalisera läraryrket kom från flera håll. Från Kommunförbundet, som länge velat slopa alla krav på behörighet (man ville ha lärare som var mer flexibla), Lärarförbundet, som önskade att förskollärare och gymnasielärare skulle ha samma examen (det skulle höja de förras status), samt från akademiska experter, som menade att undervisning var av ondo.”
DN skriver i dag på ledarplats att forskarna svikit skolan och pekar på utvecklingen av den pedagogiska forskningen på 60- och 70-talen:
”Forskningen inriktades på att ge handfasta råd om till exempel läroplanernas utformning. Det saknades utblickar och internationella jämförelser, vilket bidrog till att avskärma den pedagogiska forskningen från omvärlden.”
I dag efterlyser dock bland andra Lärarförbundet och SKL i en debattartikel i SvD en satsning på höjd lärarkompetens och till och med forskarutbildning för lärare. Om detta ämne skrev docent Annika Andrae Thelin en artikel i Skola och Samhälle nyligen, baserat på en studie som bland annat visar på behovet av att förbättra samverkan mellan skola och forskning. Hon understryker också vikten av att båda sidor lyssnar på varandra:
”Dels behöver universitetet öppna sig för och respektera lärares kunskap om undervisning och utbildning och dels behöver verksamheten i skolan öppna sig för och respektera, att skolarbetet handlar om ”görande” och om hur det kan förstås. Det handlar om ömsesidig respekt för de kunskapsprocesser som äger rum i båda miljöerna och om hur dessa kan speglas i forskarutbildningen.”
Uppenbart finns det mycket att göra för att överbrygga gapet mellan forskning och praktik inom skolområdet. När VA gjorde en undersökning av lärares attityder till forskning och forskare för ett antal år sedan framkom att 41% av de tillfrågade (skolledare, lärare från förskola till gymnasium samt lärarstudenter) instämde helt eller till stor del i påståendet ”pedagogisk forskning alltför ofta behandlar frågor som är viktiga för lärarnas dagliga verksamhet”. Bara 20% tog helt avstånd från påståendet. Många talade i öppna svar om tidsbrist och hög arbetsbörda som skäl till att man inte har mer kontakt med forskare, liksom om att det är svårt för att man upplever ett stort avstånd till forskningen.
Hjärnforskningen skulle kunna revolutionera skolan, menade Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, i en intervju i SvD nyligen. Martin Ingvar, också han KI-professor, har tidigare varit inne på samma spår i en DN-Debattartikel.
VA är med och arrangerar ett seminarium kring dessa frågor – används forskningsrön när skolreformerna planeras, struntar skolan i hur barns hjärnor fungerar och hur kan glappet mellan skola och forskning överbryggas – under Vetenskapsfestivalen i Göteborg fredagen den 13 maj. Läs mer om seminariet Hjärnkoll på skolan här, och anmäl dig senast 3 maj!
För övrigt är det världsbokdagen i dag, så hem och läs en bok, vetja! Eller ge en till närmsta skolbarn som påsklovspresent.
/Karin Hermansson
Uppdatering 14 april: För att få lite motbilder till Zarembas artikelserie, läs gärna läraren Björn Kindenbergs artikel i Medievärlden i dag (också publicerad på Lärarlistan).
[simage=34,max,n,right,]
Det är utmärkt om utbildningsvetenskap (god sådan) får ett starkare genomslag i undervisningen. Men det räcker inte. Skolan borde genomsyras av ett bredare forskningsperspektiv där alla vetenskaper kommer till tals. Först då kan eleverna få vad man kan kalla ”vetenskaplig allmänbildning”. Vägen dit går förstås genom lärarna, som bör erbjudas mycket mer av forskningsbaserad fortbildning. De här tankarna utvecklar gymnasieläraren Maria Brännström och jag i ett inlägg på SvD.se (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-an-utbildningsvetenskap-behovs-i-skolan_6091129.svd).
Det är utmärkt om utbildningsvetenskap (god sådan) får ett starkare genomslag i undervisningen. Men det räcker inte. Skolan borde genomsyras av ett bredare forskningsperspektiv där alla vetenskaper kommer till tals. Först då kan eleverna få vad man kan kalla ”vetenskaplig allmänbildning”. Vägen dit går förstås genom lärarna, som bör erbjudas mycket mer av forskningsbaserad fortbildning. De här tankarna utvecklar gymnasieläraren Maria Brännström och jag i ett inlägg på SvD.se (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-an-utbildningsvetenskap-behovs-i-skolan_6091129.svd).