Nobeldagen. Vetenskapens högtidsdag. I kväll bänkar vi oss och tittar på när de briljanta forskarna äter gott och dansar med kungligheter, politiker och andra. Kanske kan fantasierna om deras mat få oss att äta mindre där hemma i fredagssoffan? Fast det funkar visst (enligt den studie som publicerats i Science och refereras i Vetenskapsradion) bara om det är samma sak man fantiserar om som det man sedan ska äta – och någon nobelmiddagsklass blir det nog i alla fall inte hemma hos oss i kväll.
Igår lyssnade jag på fysikpristagaren Andre Geim vid ett seminarium i Rifos regi i riksdagshusets andrakammarsal. Tillsammans med Konstantin Novoselov fick han årets fysikpris för ”for groundbreaking experiments regarding the two-dimensional material graphene”. Grafenet som prisas är ett monolager av kolatomer som överträffar diamant på en rad områden, berättade han i gårdagens föredrag. Det är oerhört starkt, töjbart, elektriskt ledande, värmeledande…
Efter en inledande del om materialet, hur det kan framställas och tänkbara tillämpningar, övergick Geim till att tala om ”political implications” – eftersom han blivit ombedd att göra det just inför denna församling.
Trots att han först sa att han som forskare tyckte att det var svårt att säga något om politiska aspekter levererade han tre tydliga politiska budskap:
1. Satsa på ett litet fåtal elituniversitet, och försök inte göra alla lika. Ett sådant demokratiskt tänkande fungerar inte. Hade jag inte fått en god utbildning och gått på ett elituniversitet (i Moskva) hade jag inte stått här i dag, menade Geim.
2. Det måste finnas stort utrymme för fri grundforskning. I dag är mantrat att ”science should address social needs”. Men man begår ett stort misstag om man tror att man gör några framsteg ifall man utgår från dagens samhällsbehov.
3. Det finns ett gigantiskt gap mellan akademi och industri som måste hanteras. Det är där de stora problemen med ”innovation” ligger i dag.
Som en utgångspunkt för detta forskningspolitiska utspel slog Geim fast att kunskap är inte en sfär – en metafor som ofta används. Egentligen, menade han, ser kunskapsmängden ut som skulpturen B of the Bang i Manchester (se bilden).
Alltså en ”taggboll”, där varje utstickande ”nål” är en bit kunskap, eller en forskares arbete inom sitt smala fält. Nålarna är alla olika långa. And there is plenty of room around zero!
Vi pratade om denna metafor efteråt, jag och några andra som lyssnat, och kom fram till att egentligen borde nålarna i stället vara konformade, eller kanske omges av koner, så att de här och där korsar eller överlappar varandra när människor med sina olika kunskaper möts och skapar ny kunskap. Eller…? Hur tycker ni att kunskapen ”ser ut”?
Kommentar: B of the Bang-skulpturen är numera nedmonterad pga säkerhetsrisker – taggarna trillade av med fara för förbipasserande som följd. Jag tror inte att vi ska ta in just den delen av det hela i funderandet kring den som symbol för kunskap…
Kommentar 2: För den som är nyfiken på Andre Geims spännande väg mot nobelpriset hade DN en stor artikel om honom i papperstidningen i söndags. Och så finns hans nobelföreläsning från i onsdags att se på nobelprize.org.
Ha en trevlig tredje adventshelg! Själv tänkte jag baka lussekatter (som enligt NE kom till Sverige från Tyskland. Då kallades de först dövels- eller dyvelskatter (djävulskatter). Djävulskatt var den katt som brukade medfölja och skrämma barn…!).
/Karin Hermansson
(Uppdatering, lördag morgon: Har ändrat andra adventshelg till tredje. Måtte ha drabbats av en släng av önsketänkande…)
