Forskningen på undantag i nya departementet?

Så var det ny vecka. När jag bläddrade i veckoöversikten i det senaste numret av tidningen Fokus såg jag svart på vitt varför det kändes som om det var mycket förra veckan – det hände verkligen en hel del: Nobelpriserna, riksmötets originella (förlåt, officiella) öppnande och nya ministrar. Regeringen fick en egen kommunikationsstrateg. Och mitt i allt diskuterades Säpos beslut att höja terrorhotnivån.

När Reinfeldt efter en ovanligt lång regeringsförklaring i tisdags presenterade sin nya regering räknade han upp ministrarna i rasande fart. Först uppfattade jag inte ens att han nämnde något om utbildningsminister, och undrade ännu mer vart forskningsministern tog vägen. Och vad var det där med Nyamko Sabuni…?

På Twitter strömmade en god stund frågor som ”vad sa han egentligen?” ”hörde jag rätt?” förbi. Det visade sig ju till sist att skälet att jag (och andra) inte uppfattade vem som blev forskningsminister var att det inte blev någon. Eller i alla fall inte någon som har hand om bara högskola och forskning.

I stället får utbildningsminister Jan Björklund, tillika vice statsminister, hand om hela skolsystemet, högre utbildning och forskning – med Nyamko Sabuni som biträdande minister.

Den stora frågan som diskuterades till att börja med var dock det nya greppet att placera den nye integrationsministern, Erik Ullenhag, på arbetsmarknadsdepartementet. Om forskningsfrågorna hördes till en början inte mycket alls i media.

Men så började diskussionen om vad ommöbleringen betyder för forskning och högre utbildning ta fart. DN varnade i torsdags på ledarplats för att regeringen försvagas inom ett område som borde vara ett av de allra viktigaste, och förutspådde sedan på fredagen att det kan komma en dag då vi saknar den eftertänksamme Tobias Krantz.

I Vetenskapsradion hördes Klas-Herman Lundgren, tidigare ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, oroa sig för att högskolefrågorna kan komma i skymundan.

Med i samma program var också Kåre Bremer, rektor för Stockholms universitet. Förutom ett konstaterande om Björklunds ringa erfarenhet av universitet och högskolor, påpekade han att en positiv sida av saken är att närheten till statsministern skulle kunna hjälpa till att lyfta forskningsfrågorna högre upp på agendan.

På den linjen är också Björklund själv inne i en intervju i DN (som jag tyvärr inte kan hitta i nätupplagan). På frågan hur han ska hinna svarar han ”Inga problem”, och påpekar att nu lyfts ju också högskolefrågorna in i regeringens ledning.

Ulf Bjereld, statsvetarprofessor och socialdemokrat, menar dock på sin blogg att det hela inte är något annat än ett tecken på nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Magnus Nilsson, ordförande i S-studentförbundet, är också mycket kritisk – mot både Krantz och den nya ordningen – i en debattartikel på SvD Brännpunkt:

Istället för att välja en ny och mer kompetent högskoleminister så bakas alltså högskole- och forskningsfrågorna in i Jan Björklunds utbildningsfrågor, det är svårt att tolka detta som något annat än en nedvärdering av högskolefrågorna.

Och så var det ju det där med Per Schlingman, som alltså blir ansvarig för regeringens ”kommunikationsstrategi”… Peter Wolodarski, politisk redaktör på DN, kommenterade i går det hela på följande sätt: Det är betecknande att samma vecka som Sverige fick en statssekreterare för pr så rationaliserade Fredrik Reinfeldt bort sin egen forskningsminister Tobias Krantz.

Karin Bojs å sin sida funderar i sin söndagskrönika mer över de utmaningar Björklund nu står inför. Han gick ju till val på mottot att Sverige ska ”vinna” (hrrmm…) Nobelpris. Vad kan han göra för att det ska bli verklighet, månntro? Karin Bojs avslutar sin kolumn med att uppmana honom att gynna fria och roliga universitet där även humoristiska och okonventionella forskare av olika religioner och nationaliteter kan blomma.

Blir det bra eller dåligt – kommer frågorna högre på agendan eller helt i skymundan? Det lär visa sig efter hand.

På VA hoppas vi förstås på ökat fokus på samverkan och dialog mellan forskning och samhälle.  Och i den mån han inte redan är det ska vi försöka göra vår nya forskningsminister uppmärksam på de frågorna så mycket vi kan.

/Karin Hermansson