Som jag nämnt tidigare här på bloggen har Vetenskapsrådet tagit beslut om att kräva att den forskning de finansierar ska publiceras i s.k. Open Access-tidskrifter. Jag framförde då att jag tror att Open Access i och för sig är positivt på många sätt, men att artiklarna inte är skrivna så att den som inte själv är forskare (eller ovanligt insatt) förstår. Vi väntar fortfarande på att det kommer krav på kommunikation anpassad för allmänheten.
I det senaste numret av Tentakel ifrågasätter i en debattartikel Christina Moberg, professor i organisk kemi, också värdet av Open Access för en bredare allmänhet. Hon skriver:
Vetenskaplig litteratur är dock skriven för specialister och måste så vara eftersom den beskriver vetenskapens frontlinjer; innehållet är vanligen knappast tillgängligt för lekmannen. Populariserad, vetenskapligt korrekt, litteratur tjänar bättre än originalartiklar syftet att sprida vetenskapliga resultat – här behövs större satsningar och medverkan av aktiva forskare.
Jag instämmer, men vill tillägga att populärvetenskaplig litteratur också bara når en del av allmänheten. Det behövs långt mycket fler metoder att kommunicera på – framför allt sådana som öppnar för dialog, alltså tvåvägskommunikation. Det gör inte litteratur, hur bra den än är.
Vidare pekar Moberg på att det kan finnas en risk att Open Access medför en kvalitetsförsämring av vetenskapliga publikationer. Hon skriver:
Tidskrifter med hög vetenskaplig kvalitet tar ut höga avgifter – inte förvånande eftersom rigorös granskning och professionell editering är dyrt – så de bästa forskarna drabbas hårdast. Och man frågar sig till vilken nytta.
När till slut Open Access-anhängarnas idéer om gratis tidskrifter genomförts och författarna står för alla kostnader må frestelsen bli stor att välja billigare alternativ och sämre kvalitetsgranskning – då ska ju universitetsforskarna också ta de kostnader industrin idag står för med sina prenumerationer.
Jag hoppas att det inte behöver bli riktigt så illa, för en sådan utveckling vore naturligtvis ingen betjänt av. Särskilt inte om det sker med den tveksamma förevändningen att Open Access är till för att den breda allmänheten ska få tillgång till forskningsresultat!
P.S. Läs gärna även kommentarerna till Mobergs artikel för att få en bild av debatten.
Tack för en intressant post om ett intressant ämne. Det blev till att svara (och jag begriper mig inte på trackbacks):
http://tillskott.blogspot.com/2009/12/open-access-ar-for-allmanhetens-skull.html
Hej och tack för dina synpunkter, PK!
Open Access är förstås bra, bara man löser det ekonomiska. Jag själv tillhör dem som i mitt jobb skulle dra stor nytta av att få tillgång till fler artiklar direkt på nätet i stället för att behöva gå till biblioteket och beställa eller själv kopiera (vilket, utöver att skriva direkt till författaren, är det rimliga alternativet – inte att själv köpa särtryck). Men jag arbetar med forskning och har själv ägnat ett antal år åt att forska.
(Jag har dock mycket svårt att tro att någon i ”den breda allmänheten” skulle vilja läsa mina gamla pek, inte minst för att de precis som de flesta vetenskapliga artiklar bygger på att läsaren känner till tidigare forskning och har grunden klar för sig.)
Jag tror också att Open Access möjliggör för exvis journalister att utöka sina källor, vilket är positivt. Andra som skriver om vetenskap får förstås också utökad möjlighet att hämta in primärkällorna, som du skriver. På så vis är förstås Open Access för den breda allmänheten också, indirekt.
Ett litet klargörande: Jag har förstås inte skrivit att folk inte gillar att läsa (än mindre att de är okunniga). Vad jag skrev var att god populärvetenskaplig litteratur, som Moberg pekade på, inte är det ENDA sättet att kommunicera forskning. Sådan litteratur når många, men det finns många andra som egentligen är intresserade men ändå inte läser den. Dem får man försöka nå på annat sätt. För, som du påpekar genom citatet, intresse är inte detsamma som att vilja läsa en bok. Intresset är ofta inte alls formulerat som det ämne boken handlar om.
Jag menar dessutom att det är viktigt – även för forskningen – att jobba mer med sätt som öppnar för tvåvägskommunikation och delaktighet. Informella samtalsmöten utanför universitetens väggar, medborgarkonsultationer, forskarbesök på skolor…
Kort sagt: Samverkansuppgiften fullgörs inte genom enbart Open Access, och heller inte genom enbart populärvetenskaplig litteratur.
Tack för en intressant post om ett intressant ämne. Det blev till att svara (och jag begriper mig inte på trackbacks):
http://tillskott.blogspot.com/2009/12/open-access-ar-for-allmanhetens-skull.html
Hej och tack för dina synpunkter, PK!
Open Access är förstås bra, bara man löser det ekonomiska. Jag själv tillhör dem som i mitt jobb skulle dra stor nytta av att få tillgång till fler artiklar direkt på nätet i stället för att behöva gå till biblioteket och beställa eller själv kopiera (vilket, utöver att skriva direkt till författaren, är det rimliga alternativet – inte att själv köpa särtryck). Men jag arbetar med forskning och har själv ägnat ett antal år åt att forska.
(Jag har dock mycket svårt att tro att någon i ”den breda allmänheten” skulle vilja läsa mina gamla pek, inte minst för att de precis som de flesta vetenskapliga artiklar bygger på att läsaren känner till tidigare forskning och har grunden klar för sig.)
Jag tror också att Open Access möjliggör för exvis journalister att utöka sina källor, vilket är positivt. Andra som skriver om vetenskap får förstås också utökad möjlighet att hämta in primärkällorna, som du skriver. På så vis är förstås Open Access för den breda allmänheten också, indirekt.
Ett litet klargörande: Jag har förstås inte skrivit att folk inte gillar att läsa (än mindre att de är okunniga). Vad jag skrev var att god populärvetenskaplig litteratur, som Moberg pekade på, inte är det ENDA sättet att kommunicera forskning. Sådan litteratur når många, men det finns många andra som egentligen är intresserade men ändå inte läser den. Dem får man försöka nå på annat sätt. För, som du påpekar genom citatet, intresse är inte detsamma som att vilja läsa en bok. Intresset är ofta inte alls formulerat som det ämne boken handlar om.
Jag menar dessutom att det är viktigt – även för forskningen – att jobba mer med sätt som öppnar för tvåvägskommunikation och delaktighet. Informella samtalsmöten utanför universitetens väggar, medborgarkonsultationer, forskarbesök på skolor…
Kort sagt: Samverkansuppgiften fullgörs inte genom enbart Open Access, och heller inte genom enbart populärvetenskaplig litteratur.