Kan samhällsdebatt vara av ondo?

Kan det finnas lägen då det inte är bra att föra en öppen dialog om en fråga? Finns det ämnen som är så svåra för allmänheten, att det är bättre att låta bli att förklara och föra ett offentligt samtal om dem? Det diskuterades i P1-morgon tisdag för en vecka sedan. Det var en mycket intressant diskussion som jag plötsligt kom att tänka på efter att nu under morgonen ha tagit del av en del av nyhetsfloden inför det omtalade Köpenhamnsmötet, t.ex. den senaste veckans debattartikelserie om klimatfrågan på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

I P1-morgondebatten menade den tyske forskaren, tillika experten i FNs klimatpanel, Mojib Latif att det är för många okunniga människor som uttalar sig i klimatfrågan, och att de borde stoppas på något sätt. Han menade att klimatet är så komplicerat att det inte går att begripa för människor som inte har gedigna kunskaper. Därför kan det bli problem att få allmänheten att fortsätta jobba för klimatåtgärder, särskilt i perioder då vi befinner oss i en tillfällig nedgång i den globala temperaturen – vilket är fallet just nu. Risken är att folk tror att faran är över fastän den inte är det. Latif förklarar sin skepsis mot att tala om vetenskap med allmänheten:

”The question is whether you can discuss hard core science in the public or not. I’ll give you an example: Einstein’s relativity, ok… Can you discuss this in the public? I don’t think so.”

Med i programmet var också den svenske professorn Björn-Ola Linnér, Linköpings universitet. Han menade att det trots allt är bättre att föra en öppen dialog, diskutera, bemöta och informera så mycket som möjligt. Han trodde att vi knappast får bättre uppslutning kring klimatåtgärder om folk inte alls förstår bakgrunden. Att det förekommer inlägg som vi tycker är missvisande eller till och med farliga är ett pris vi får ta, menade Linnér. Alternativet till en öppen debatt vore någon typ av expertstyre.

Jag är förstås en varm anhängare av Linnérs linje, inte bara i klimatfrågan, även om jag förstår att många forskare kan bli frustrerade. Det är nog lätt att känna t.ex. ”jag har redan dragit allt det här tusen gånger förut”, ”folk missförstår ändå vad jag säger” eller ”jag skulle göra bättre nytta i labbet i stället för att ödsla min tid på detta…”

Men den där öppna dialogen handlar ju inte bara om Kalle och Bettan nere på stan, utan också om Fredrik, Mona och Maud. Våra beslutsfattare har ungefär lika sällan som ”den breda allmänheten” en utbildningsbakgrund med naturvetenskap på högskolenivå. Likväl måste en diskussion på politisk nivå föras – baserad på bästa möjliga tillgängliga kunskap – för att väl avvägda beslut ska kunna fattas. Och för att de politiska besluten ska kunna tas och fungera måste väljarna – dvs. den breda allmänheten – involveras och få del av samma kunskap.

Forskarsamhället besitter den kunskapen, och därför måste de delta i dialogen. Alternativen känns helt orimliga.