För stort förtroende för forskare?

I VAs undersökningar mäter vi bl.a. förtroende för forskare och forskning. Högt förtroende tolkar vi som positivt och vi varnar både forskarna och övriga samhället för konsekvenser av förtroendenedgångar.

Men är ett högt förtroende och tillit alltid av godo? Kan det bli för mycket?

Igår kväll tittade jag på Vetenskapens värld i SVT2. Det hade temat Ditt våldsamma jag, och var en BBC-film där det bland annat gjordes en upprepning av Milgrams berömda lydnadsexperiment från 1963. Detta går ut på att en försöksperson får i uppdrag att ställa frågor till en annan försöksperson, som sitter fastspänd i rummet intill och kommunicerar via ett högtalarsystem, och vid fel svar bestraffa denne genom allt kraftigare och mer smärtsamma elchocker. Sista steget är 450 volt – dvs. mer än dubbelt så mycket som i eluttaget och fullt tillräckligt för att döda.

Vad den frågande och bestraffande försökspersonen inte vet är att den svarande är ”skådespelare” och i verkligheten inte får några stötar. Forskaren, en äldre man i vit rock (typisk professor?), som leder experimentet uppmanar när försökspersonen tvekar att han/hon ska fortsätta eftersom det är viktigt för experimentet. ”Det här är ett experiment” säger han bara allvarligt och ser ut som om han är strängt upptagen med att läsa i sina papper.

I Milgrams ursprungliga försök fortsätter över 60 procent av försökspersonerna hela vägen upp till maximal spänning. I det experiment som visades igår fortsatte 9 av 12, dvs 75 procent. Allt under det att den svarande skrek av smärta och om och om igen bad att få komma ut. Till slut blir det tyst, som om han tuppat av. ”Did I kill him?” frågar en ung tjej, men ger honom ändå strax därefter den sista, och värsta, elstöten.

Försökspersonerna var helt normala människor, både män och kvinnor, unga såväl som äldre. Det är plågsamt att se på när de sitter där och torterar en medmänniska bara för att forskaren säger åt dem. Man vill gärna att man själv skulle vara en av de där få som gör uppror och säger stopp…

Varför gör de inte det? Forskaren/professorn har inga sanktioner eller bestraffningar att ta till. Inget tyder på att något skulle hända om de vägrade. Ändå känner de sig tvungna att fortsätta, fast det strider mot deras egen moral och vilja. Varför? För att de har så stort förtroende för vetenskapen – vetenskapen leder ju alltid till gott? För att de litar på forskaren, auktoriteten? Det är i alla fall de skäl som förs fram i filmen.

Alltför stark tillit till auktoriteter är aldrig sunt. Det är viktigt att ifrågasätta – även om det gäller forskare och äldre herrar i vita rockar. Etiska frågeställningar måste ständigt diskuteras. Fusk och tvivelaktig verksamhet måste hanteras. Görs det på ett bra sätt behöver varken svåra etiska dilemman eller fuskhistorier påverka förtroendet i stort negativt. Att ha förtroende för någon innebär också att lita på att vederbörande vidtar rätt åtgärder när något inte går rätt till!

Filmen visas igen på lördag 10.30 i SVT2, men kommer bara att finnas på SVT Play i sju dagar.

Experimentet beskrivs till exempel i boken Påverkan – teori och praktik, av Robert B. Cialdini, Liber 2005.

Du kan också läsa om experimentet på Wikipedia, som i sin tur hänvisar till: Milgram, Stanley: Lydnad och auktoritet: [experimentsituationer, resultat och utvärdering], Wahlström & Widstrand, Stockholm 1975.