Vetenskapliga Almedalen

Jag ska på vuxenkollo, sade jag till mina barn när jag i måndags reste till Visby och Almedalsveckan. Och vuxenkollo är kanske inte en så dum beskrivning av evenemanget. Det är sällan man ser någon minderårig på kullerstensgatorna och barnvagnarna har varit lätträknade i de trånga möteslokalerna . Men desto fler vuxna är vi som nätverkar och minglar, går på seminarier och arrangerar egna programpunkter.

Det är inte svårt att  hålla sig sysselsatt med allt från frukostmöten till nattliga DJ-battles mellan de politiska partierna.  Problemet är att välja bland de 1 042 registrerade programpunkterna. Hela 59 av dem har arrangörerna kategoriserat som relaterade till forskning. Ett av dem var dialogseminariet VA arrangerade i går tillsammans med fyra forskningsfinansiärer.

Med så många konkurrerande arrangemang var vi förstås fundersamma på hur många som skulle välja vårt seminarium – om hur forskningsbaserad kunskap bättre ska kunna komma oss vanliga människor till del. Men det blev knökfullt och flera fick vända i dörren för att det helt enkelt inte gick att få in fler i lokalen.

Jag tror att deltagarna lockades dels av välkända namn som journalisten Folke Rydén, dels av att de aktivt fick medverka i rundabordsdiskussioner. Det vanliga under veckan är annars paneldebatter där publiken på slutet ges möjlighet att ställa några frågor till de medverkande.  Återkommer förstås med ett referat av det som kom fram under vårt dialogseminarium.

Ett annat lite annorlunda seminarium var det Teknikdelegationen anordnade i tisdags. Där fanns i och för sig en traditionell panel, men okonventionellt sammansatt med tre studenter, en rektor, SSUs förbundssekreterare, Sveriges kommuner och landstings ordförande och Volvos koncernchef. Ovanligt var också att studenterna fick lika mycket tid att tala som de andra i panelen – och att de fick inleda.

Alla tre berättade att de sökt sig till studier inom naturvetenskap och teknik snarare trots den teknikundervisning de fått, än tack vare den. Karin Glader, som läser till civilingenjör och ingår i Teknikdelegationen, konstaterade att det som saknas i teknikämnet är anknytningen till vardagen och sådant som intresserar unga. Hon beskrev hur hon fick bygga en speldosa på tekniklektionen: ”inte direkt det häftigaste man kan göra med teknik i dag”.

Elisabeth Söörhus, rektor på Hjulstaskolan utanför Stockholm, sade att många lärare har en gammal utbildning och att de inte hänger med i den tekniska utvecklingen och kan plocka isär en dator eller förklara hur en iPod fungerar. Hennes recept var att skolan ska samverka mer med näringslivet för att få hjälp att göra skolämnena mer verklighetsnära. Något som Hjulstaskolan också gör.

Hon fick medhåll av Anders Knape, ordförande SKL. Han menade att kommunerna blir allt mer engagerade i frågan, även om det ofta är av egoistiska skäl som att de behöver en bra dialog med näringslivet och utbildad arbetskraft.

Mattias Vepsä, förbundssekreterare SSU, menade att det inte bara handlar om teknik utan om att skolan inom alla ämnen behöver närma sig samhället mer och få in fler praktiska moment i undervisningen.

Det tredje som var ovanligt med seminariet var att mycket tid ägnades åt frågor och synpunkter från publiken. Margareta Wallin, prorektor vid Göteborgs universitet, rekommenderade delegationen att ha ett bredare perspektiv. Alla behöver inte bli civilingenjörer! Ofta räcker det för arbetsgivaren att man har en högskoleutbildning som visar att man är allmänkompetent.

Anna-Maria Wiberg, strax färdig civilingenjör och ledamot av delegationen, konstaterade att en ingenjörsexamen å andra sidan ger möjlighet att bli nästan vad som helst!