Tankens kraft?

Skapad:

2009-06-01

Senast uppdaterad:

2022-01-10

I torsdags såg jag på Rapport att forskare på KI visat att profylaxandning vid förlossning gör vare sig till eller från. Lika många av dem som genomgått profylaxkurs behövde ryggmärgsbedövning för att hantera smärtan som dem i kontrollgruppen som bara gått en ”vanlig” föräldrakurs. Lika många var också nöjda respektive missnöjda med sina förlossningar i båda grupperna.

I den ”vanliga kursen” lärde man inte ut andning, får man anta. Själv gick jag en helt ”vanlig” föräldrautbildning på MVC där det ingick en del andningsteknik, så riktigt vad KI menar med ”gängse föräldrautbildning” i sitt pressmeddelande vet jag inte.

Min omedelbara reaktion var hur som helst: ”det kan inte vara sant!” Jag har upplevt två förlossningar utan medicinsk smärtlindring och har väldigt svårt att tro att andningen inte hjälpte mig. Men om en vetenskaplig studie nu visat att det inte är så… har jag då upplevt fel? En profylaxkursledare som intervjuades i Rapport sade något i stil med att sådana här djupa effekter inte kan förenklas till vetenskapliga studier…  Det lät som rent hokus-pokus.

trollstav

Men om nu profylaxandning av många upplevs ge effekt trots att vetenskapliga studier inte kan påvisa effekter – vad är det som gör att de (vi) ändå upplever att det hjälper?

Kanske bara tron på att det fungerar och/eller att man har en känsla av kontroll över situationen…?

Vad skojigt (och praktiskt) om jag kan påverka min smärtupplevelse med ren tankekraft! Då kanske steget inte är så oändligt som det verkar till att dra ut tänder med hypnos som enda ”bedövning”. Kathy Sykes, brittisk professor i Science and Society, visade ett sådant exempel i sin BBC-serie om alternativmedicin som gick i Kunskapskanalen i höstas. Det såg fasansfullt ut.

Riktigt så fast i tron är jag nog inte…

… eller…?

Kontakt

Vetenskap & Allmänhet

[email protected]

Kommentarer om “Tankens kraft?

Tja, som någon annan påpekade apropå detta: kanske är det så att de här teknikerna hjälper en att få en mer positiv upplevelse av förlossningen, trots att de inte har någon medicinsk effekt. Och i så fall är det ju någon vits med det trots allt. Det är ju rätt skönt att ha positiva minnen efteråt.

Man kan inte ”uppleva fel”. En upplevelse är en upplevelse.

(Folk har ju för övrigt väldigt olika förlossningar, och kanhända har de som ändå skulle haft lättare för sig en tendens att tillskriva andningsteknikerna en effekt?)

Tja, som någon annan påpekade apropå detta: kanske är det så att de här teknikerna hjälper en att få en mer positiv upplevelse av förlossningen, trots att de inte har någon medicinsk effekt. Och i så fall är det ju någon vits med det trots allt. Det är ju rätt skönt att ha positiva minnen efteråt.

Man kan inte ”uppleva fel”. En upplevelse är en upplevelse.

(Folk har ju för övrigt väldigt olika förlossningar, och kanhända har de som ändå skulle haft lättare för sig en tendens att tillskriva andningsteknikerna en effekt?)

Det är knepigt att tolka en sådan studie där man jämför äpplen och päron. Vetenskapligt sett skulle jag argumentera för 1) äpplen 2) päron 3) äpplen plus päron 4) placebo. Byt ut ”äpplen” mot psykoprofylax och ”päron” mot föräldrautbildning för att få det upplägg som skulle kunna ge svar på det som forskarna spekulerar kring. Alltså om psykoprofylax hjälper vid själva förlossningen och föräldrautbildning vid det efterföljande föräldraskapet.

I verkligheten finns det ju påtagliga hinder för att lägga upp studien så. Men privilegiet när man kommenterar andras forskning är att man ju lätt kan bortse från sådana hinder!

Jo, det var något sådant jag också funderade över när jag hörde och läste nyheten – att jämförelsen haltade något. Det är synd (eller tur?) att människor är så mänskliga så att det är svårt att studera exakt det man vill…

Åka: skönt att höra att man inte kan ”uppleva fel”. Ibland kan man dock nästan tro det – inte minst i politiska debatter! 🙂

Det är knepigt att tolka en sådan studie där man jämför äpplen och päron. Vetenskapligt sett skulle jag argumentera för 1) äpplen 2) päron 3) äpplen plus päron 4) placebo. Byt ut ”äpplen” mot psykoprofylax och ”päron” mot föräldrautbildning för att få det upplägg som skulle kunna ge svar på det som forskarna spekulerar kring. Alltså om psykoprofylax hjälper vid själva förlossningen och föräldrautbildning vid det efterföljande föräldraskapet.

I verkligheten finns det ju påtagliga hinder för att lägga upp studien så. Men privilegiet när man kommenterar andras forskning är att man ju lätt kan bortse från sådana hinder!

Jo, det var något sådant jag också funderade över när jag hörde och läste nyheten – att jämförelsen haltade något. Det är synd (eller tur?) att människor är så mänskliga så att det är svårt att studera exakt det man vill…

Åka: skönt att höra att man inte kan ”uppleva fel”. Ibland kan man dock nästan tro det – inte minst i politiska debatter! 🙂

Kul att vår studie diskuteras här! En blogintresserad kompis tipsade mig om diskussionen. Angående det här med äpplen och päron så var vår avsikt när vi la upp studien att se om vi kunde hitta en modell för föräldrautbildning för mödrahälsovården som hade effektter i linje med målen för den utbildningen. Det vi har utvärderat är alltså förberedelse med psykoprofylax mot förberedelse utan profylax. Och visat att psykoprofylax inte har några effekter på bla förlossningsupplevelsen. Det som jag lärt mig av debatten efteråt är att om man använd psykoprofylax och haft en okej förlossning-då tillskriver man psykoprofylaxen det goda utfallet. Medan kvinnor som haft lika bra förlossningar utan att använda de här teknikerna antagligen tillskriver något annat det goda utfallet. Stödet från ens partner eller vad det kan vara. Jag känner igen det här själv. Ett av mina barn föddes hemma hel apropå och jag var efteråt helt övertygad om att det faktum att det gått så bra berodde på att jag läst en medicinsk bok om förlossningens faser. Först nu i veckan fattade jag att det antagligen mest var en tankekonstruktion.

Hej Malin! Kul att du hittade hit och tack för din kommentar! Jag tror att det ligger mycket i det du säger. Det är nog lätt att tro att en effekt kommer av något som egentligen bara råkade hända samtidigt. Det gäller nog f.ö. ganska många andra saker också, förutom förlossningar. Och det är svårt att tänka om och inse att det kanske inte var som man trodde – särskilt om det handlar om en stark känslomässig upplevelse.

Kul att vår studie diskuteras här! En blogintresserad kompis tipsade mig om diskussionen. Angående det här med äpplen och päron så var vår avsikt när vi la upp studien att se om vi kunde hitta en modell för föräldrautbildning för mödrahälsovården som hade effektter i linje med målen för den utbildningen. Det vi har utvärderat är alltså förberedelse med psykoprofylax mot förberedelse utan profylax. Och visat att psykoprofylax inte har några effekter på bla förlossningsupplevelsen. Det som jag lärt mig av debatten efteråt är att om man använd psykoprofylax och haft en okej förlossning-då tillskriver man psykoprofylaxen det goda utfallet. Medan kvinnor som haft lika bra förlossningar utan att använda de här teknikerna antagligen tillskriver något annat det goda utfallet. Stödet från ens partner eller vad det kan vara. Jag känner igen det här själv. Ett av mina barn föddes hemma hel apropå och jag var efteråt helt övertygad om att det faktum att det gått så bra berodde på att jag läst en medicinsk bok om förlossningens faser. Först nu i veckan fattade jag att det antagligen mest var en tankekonstruktion.

Hej Malin! Kul att du hittade hit och tack för din kommentar! Jag tror att det ligger mycket i det du säger. Det är nog lätt att tro att en effekt kommer av något som egentligen bara råkade hända samtidigt. Det gäller nog f.ö. ganska många andra saker också, förutom förlossningar. Och det är svårt att tänka om och inse att det kanske inte var som man trodde – särskilt om det handlar om en stark känslomässig upplevelse.

Hej!
Jag håller med. Det är antagligen så våra hjärnor fungerar-att vi söker sammanhang och slutledning utifrån det som sker7 det vi upplever. Och så kopplar vi ihop detta till, för oss, meningsfulla orsakssamband/förklaringar. Sen är det också intressant hur starkt vi värnar om våra upplevelser och de försklaringar vi skapat. Det är något som jag kommer att behöva tänka på om jag ska forska mer på just upplevelser. Det finns en hel del forskning inom det här området som bara konstaterar att människor är olika och upplever saker på olika sätt. Då kommer vi ju inte heller så långt i vår förståelse. Kul att ha upptäckt er blogg!

Det där låter som väldigt spännande forskning! Vad är det som gör att det (ibland) är så svårt att släppa taget om de förklaringar vi skapat? Håller vissa människor extra hårt fast vid sina förklaringar, och vad utmärker i så fall dem, eller blir vi alla sådana i vissa situationer – och vad är i så fall det karakteristiska för dem?

Kul att du hittade hit, tycker jag!

Hej!
Jag håller med. Det är antagligen så våra hjärnor fungerar-att vi söker sammanhang och slutledning utifrån det som sker7 det vi upplever. Och så kopplar vi ihop detta till, för oss, meningsfulla orsakssamband/förklaringar. Sen är det också intressant hur starkt vi värnar om våra upplevelser och de försklaringar vi skapat. Det är något som jag kommer att behöva tänka på om jag ska forska mer på just upplevelser. Det finns en hel del forskning inom det här området som bara konstaterar att människor är olika och upplever saker på olika sätt. Då kommer vi ju inte heller så långt i vår förståelse. Kul att ha upptäckt er blogg!

Det där låter som väldigt spännande forskning! Vad är det som gör att det (ibland) är så svårt att släppa taget om de förklaringar vi skapat? Håller vissa människor extra hårt fast vid sina förklaringar, och vad utmärker i så fall dem, eller blir vi alla sådana i vissa situationer – och vad är i så fall det karakteristiska för dem?

Kul att du hittade hit, tycker jag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *