I tisdagens Vetandets Värld i P1 ställde Kristoffer Gunnartz den frågan till dels Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap vid Malmö högskola och dels Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Den förstnämnde var kritisk till nationalekonomins metoder och menade att det mest handlar om gissningar och att de matematiska modellerna är oanvändbara. Den andre var av motsatt åsikt, menade att det finns likheter med medicinsk forskning och nämnde att man i ekonomisk forskning tar hjälp av t.ex. beteendevetenskap.
Frågar man allmänheten om hur vetenskapligt nationalekonomi är blir svaret ”nja… inte särskilt”. Drygt hälften bedömer ämnet som i hög grad vetenskapligt. Medicin anser å andra sidan nästan alla är vetenskapligt. (Se VA-barometern 2008)
I programmet togs också den omdebatterade frågan om chefsbonusar upp. Gör de verkligen någon nytta? Går det bättre för företaget om vd har en rejäl bonus? Det finns faktiskt forskning om det, och enligt den verkar nyttan med bonusprogram vara ganska tveksam – i alla fall om de utformas som de oftast gör i dag.
Daniel Waldenström, nationalekonom vid Institutet för Näringslivsforskning, framförde att bonus egentligen borde ges under dåliga tider, för det är då cheferna verkligen skulle behöva motiveras och stimuleras att ta de riktigt svåra besluten! Provokativt, måhända, men låter ju egentligen rimligt. När behöver vi andra uppmuntran? När allt rullar på och går bra eller när det är motigt?
Lars Pålsson Syll avslutade med att säga att om nationalekonomi inte ska dö ut som vetenskap måste den vara relevant för den verklighet vi lever i, och nationalekonomerna måste bli bättre på att förmedla sin kunskap – till allmänheten, börsanalytiker, journalister, politiker m.fl.
Programmet finns att lyssna på på programmets hemsida. Där finns också möjligheter att läsa kommentarer från lyssnare och själv kommentera.
Jämförelsen mellan nationalekonomi och medicin är intressant. Mycket av det som prånglas ut som nationalekonomisk vetenskap idag kan misstänkas vara på ungefär samma osäkra och primitiva nivå som läkarvetenskapen för över hundra år sedan. Sedan senare delen av 1800-talet har nationalekonomin utvecklats mycket trögare än vad som är motiverat med tanke på vad ekonomerna verkligen skulle kunna göra.
Samtidigt är just neuroekonomi och andra angränsande forskningsområden oerhört intressanta och kan förhoppningsvis bidra till att spränga den förhärskande ekonomiska teologin i små bitar. Det krävs väl ”bara” att yngre generationer av forskare släpps loss och de gamla neoklassiska professorerna skickas i pension!
Jämförelsen mellan nationalekonomi och medicin är intressant. Mycket av det som prånglas ut som nationalekonomisk vetenskap idag kan misstänkas vara på ungefär samma osäkra och primitiva nivå som läkarvetenskapen för över hundra år sedan. Sedan senare delen av 1800-talet har nationalekonomin utvecklats mycket trögare än vad som är motiverat med tanke på vad ekonomerna verkligen skulle kunna göra.
Samtidigt är just neuroekonomi och andra angränsande forskningsområden oerhört intressanta och kan förhoppningsvis bidra till att spränga den förhärskande ekonomiska teologin i små bitar. Det krävs väl ”bara” att yngre generationer av forskare släpps loss och de gamla neoklassiska professorerna skickas i pension!
Eller så missar allmänheten ofta att nationalekonomin har olika skolbildningar med olika metodologi där vissa skolor presenterar nationalekonomin som en preskriptiv vetenskap, medan andra skolbildningar presenterar nationalekonomin som en deskriptiv vetenskap. En jämförelse mellan den neoklassiska skolan och den österrikiska skolan ger detta vid handen.
Eller så missar allmänheten ofta att nationalekonomin har olika skolbildningar med olika metodologi där vissa skolor presenterar nationalekonomin som en preskriptiv vetenskap, medan andra skolbildningar presenterar nationalekonomin som en deskriptiv vetenskap. En jämförelse mellan den neoklassiska skolan och den österrikiska skolan ger detta vid handen.