I fredags satt jag för att lyssna på ett keynote-föredrag under forskningsinstitutet SICS årliga ”open house”-dag. Den som introducerade talaren berättade att han nyligen läst en artikel om ”stupidity in research”, där det framgick att en forskare bör känna sig dum varje dag – annars gör han/hon troligen inte bra forskning. Jag googlade såklart raskt fram artikeln, som finns publicerad i juni 2008-numret av tidskriften Journal of Cell Science, i min iPhone (tack, du fantastiska lilla pryl!) och skummade den där och då.
Den amerikanske mikrobiologiprofessorn Martin A. Schwartz skriver i sin korta och anekdotiska artikel om hur han kommit till insikt om att han faktiskt aktivt söker efter att känna sig dum, att han inte vet vad han skulle göra utan den känslan, och att det är meningen att det ska vara så. Han avslutar sitt resonemang med:
One of the beautiful things about science is that it allows us to bumble along, getting it wrong time after time, and feel perfectly fine as long as we learn something each time. […] The more comfortable we become with being stupid, the deeper we will wade into the unknown and the more likely we are to make big discoveries.
