Att tolka opinionen

Opinionsundersökningar är omdebatterade. I förra veckan skrev Peter Jagers i DN att en insiktsfull debatt om sakfrågor riskerar att trängas undan av en pseudodebatt om opinionsundersökningar. Per Åhlström skrev för en tid sedan på sin blogg att politiken styrs av opinionsmätningar snarare än behov och fakta.

I bloggosfären finns otaliga exempel på (ibland arga) kommentarer om opinionsundersökningar. ”Som man frågar får man svar” är en fras som ofta dyker upp. Och det är såklart helt riktigt – precis som det är riktigt i många andra sammanhang. Om jag forskar, till exempel, är den fråga jag ställer mig inför ett experiment eller hypotesprövning avgörande för resultatet. I en politisk diskussion är frågorna minst lika viktiga som svaren. Och så vidare.

Det intressanta är hur svaren tolkas. I morse fick jag i DN syn på en sådan där paj som presenterar resultat av en webbfråga. Frågan löd: Är tillgång till Internet en mänsklig rättighet? 75% svarade ja och 25% nej. Vad blir slutsatsen av det?  Att Sveriges befolkning bör utbildas genom en kampanj om FNs deklaration om mänskliga rättigheter? Att svenskar är beroende av Internet och därför bör Krisberedskapsmyndigheten se över vad som händer vid ett eventuellt större strömavbrott? Att lärarutbildningen brister när det gäller att ge kunskaper om FN och mänskliga rättigheter? Att Sida omgående bör starta ett projekt för att dra bredbandskabel till alla hushåll i Sudan? Eller….?

Naturligtvis är svarssiffrorna just i det här fallet oanvändbara av det enkla skälet att urvalet svarande på den här typen av webbfrågor inte kan kontrolleras över huvud taget. Men även när undersökningen är gjord enligt konstens alla regler, med riksrepresentativt urval och hög svarsfrekvens, är tolkningsfrågorna ofta både svåra och viktiga. Resultaten är ju sällan entydiga. Därför tar vi alltid hjälp av erfarna och kunniga externa personer som hjälper oss att vrida och vända på både frågor och resultat när vi gör våra studier. Det är ingen garanti för att allting blir rätt och bra, men det blir i alla fall bättre.

Ett exempel på ett av våra tolkningsproblem: När vi frågar ett riksrepresentativt urval ungdomar mellan 16 och 29 om de vill bli forskare i framtiden, hur ska vi då tolka att en av tre svarar ja? Ska vi skriva att det är glädjande att unga tycks ha en positiv bild av vad forskare och forskning är? Eller att tyvärr är bara en av tre intresserade av att forska? Eller kanske vi ska säga att detta tyder på att skolan/samhället/”någon” i något skede dödar ungas intresse eftersom inte alls lika många faktiskt försöker bli forskare? Eller tänk om de svarar  ja bara för att det är enklast…?

Kontentan är att för den som tar del av en undersökning är det alltid viktigt att ta reda på hur frågorna formulerats och med vems ögon svaren tolkats.