Att kravla sig över språkbarriärerna

Jag har just varit på ett två dagars symposium i ett vårligt Bristol, England. Mycket spännande – jag är full av intryck – men också tröttsamt. Jag trodde att jag var hyfsat haj på engelska, men att försöka hänga med vad som sägs i en församling där så gott som alla är infödda britter är faktiskt inte helt lätt. Därför var det lite trösterikt att läsa artikeln Engelskan har rymt hemifrån i det senaste numret av Forskning och Framsteg. Där konstateras till exempel att det är de infödda som skapar problem:

”Forskningen har också visat att människor med olika modersmål klarar sig utmärkt på engelska som lingua franca – så länge inga infödda talare är med!

– De stör kommunikationen, eftersom de inte anpassar sig, säger Jennifer Jenkins.”

Jennifer Jenkins, professor i engelska vid University of South­ampton i Storbritannien, förklarar i artikeln varför engelska som lingua franca är ett hett forskningsämne:

”- Det handlar mindre om att exakt ta reda på vad engelska som lingua franca är, än om att få till stånd ett skifte i ideologi – att brittisk engelska inte ska uppfattas som det mest begripliga! Det är som om vi skulle ha monopol på engelskan. Men så kan det inte vara.”

Trösterikt, som sagt, även om det inte minskade tröttheten av att sitta på helspänn i två dagar för att gå miste om så lite som möjligt.

Ett tema som blev hett omdebatterat på symposiet, som hade rubriken Evolving Science Communication, var behovet av att definiera begrepp som ”Public Engagament”, ”Science Communication” och ”Dialogue”. Inom det område som vi på svenska kanske skulle sammanfatta med ”samverkan” eller ”forskningskommunikation” håller folk på med helt olika aktiviteter och har också skilda idéer om vad begreppen innebär. Det är inget större problem så länge var och en arbetar i sina respektive ”boxar”, men så fort man vill utbyta erfarenheter, mötas och diskutera gemensamma frågor kan det uppstå missförstånd.

Eller, som en representant från the Royal Academy of Engineering påpekade – när anslagsgivare får ansökningar fulla av begrepp som ”dialog”, ”communication”, och ”engagement”, är innebörden i dem viktig både för ansökare och anslagsgivare att tydliggöra:

– This dialogue word… When some people say dialogue they mean ’having a chat’! It’s fine to have a chat, but if I expect a process to discuss various opinions and to put forward recommendations to policy makers…!

Sådana här frågor kan tyckas vara navelskåderi, men jag tror att man behöver ägna sig åt sådan navelskådning lite då och då. Definitioner av ord och begrepp är svåra att komma överens om, men jag tror att de är viktiga. Inte minst om vi vill träffa människor från andra länder och (på någon slags lingua-franca-engelska) utbyta idéer, tankar, erfarenheter… då blir det ännu viktigare att veta både vad vi själva menar med olika begrepp, och vad den andre menar!