Nio av tio svenskar svarade i höstas ja på frågan ”Tror du att forskningen har goda möjligheter att inom tio år bidra till att utveckla mer miljövänliga transporter?” (VA-barometern 2008). Sju av tio menar att det är mycket eller ganska viktigt att vi i Sverige satsar på världsbästa forskning inom transportteknik (VA-rapport 2008:2).
Men vad är det för ”transportteknik” vi ska satsa på? Vad borde det forskningsbolag Maud Olofsson talar om i sina uttalanden göra för sina stödmiljoner? Löser forskningssatsningen ”bilkrisen” (som DN i bästa krigsrubrikstil toppar Ekonomisidorna med), arbetslöshetshotet eller … ja, vilket problem är det egentligen den ska lösa?
I en debattartikel i dagens nummer av Ny Teknik efterlyser Per Ribbing och Pär Holmgren ett paradigmskifte. I stället för att tala om att ”minska utsläpp” borde vi utgå från tanken att vi ska ”utveckla till hållbarhet”. De skriver att:
”… vi gärna ser att både Volvo och Saab i framtiden producerar ZEVs (Zero Emission Vehicles) till våra barn, som tillhör den första generationen som mer aktivt lär välja bort avgasbilen. Ännu häftigare vore det om de var med och hittade helt nya lösningar på våra transportbehov, om de slutade se sig som biltillverkare och i stället såg sig som transportförmedlare.”
Det ligger mycket i det. Det är ju som bekant lätt att fastna i tankemönster i samma lilla låda där man alltid tänkt, i stället för att börja med att fundera på vilket problem det egentligen är som ska lösas. ”En kris som denna kräver nya tankar och en ny agenda”, skriver Pontus Schultz i sin blogg och påminner om att kriser också innebär möjligheter.
Följande knorr avslutar Ribbing/Holmgrens artikel: ”Bilar känns ju faktiskt med all rätt lite fossila.”
En lärdom från en kurs i marknadsföring var ungefär så här: En firma som säljer borrar, vad säljer den egentligen? Det naturliga svaret är väl ”borrar naturligtvis”, men det smarta svaret är ”hål”. Ribbing och Holmgren har fattat det där, medan bilindustrin generellt håller fast vid självbilden som just bilindustri i stället för leverantör av transportmedel. Och med den attityden hjälper nog inga forskningsbidrag i världen för att rädda de gamla fabrikerna. Nog finns det uppslag, men de når knappast fram till de höga cheferna.
Det pratades i morse på radion om förslag till alternativa tillverkningar i fabrikerna, exempelvis vindkraftverk. Men då påpekade någon att danskarna med sitt Vesta fått ett enormt försprång medan den svenska vindkraftindustrin efter en hygglig start för många år sedan i stort sett har stagnerat och hamnat på efterkälken. Återigen: så länge industrin domineras av folk som har svårt att tänka framåt och tänka om vid behov så hjälper inga forskningsanslag. De kommer bara att hålla liv i döende industrier lite längre, till slut är kraschen oundviklig. Det är tråkigt att den svenska industrin gått den vägen. Möjligen kan det bero av att makten i industrierna gled över från tekniker till ekonomer för ungefär trettio år sedan.
Intressant hypotes… Låt se om någon ekonom har replik på det! Men visst vore det olyckligt om forskningsstöd används som något slags konstgjord andning snarare än som medel att komma framåt och hitta bättre och hållbarare lösningar. I jämförelse med de enorma belopp som Saab blöder är ju dock forskningsanslagen rätt modesta – vilket bara gör det än viktigare att använda dem smart!
En lärdom från en kurs i marknadsföring var ungefär så här: En firma som säljer borrar, vad säljer den egentligen? Det naturliga svaret är väl ”borrar naturligtvis”, men det smarta svaret är ”hål”. Ribbing och Holmgren har fattat det där, medan bilindustrin generellt håller fast vid självbilden som just bilindustri i stället för leverantör av transportmedel. Och med den attityden hjälper nog inga forskningsbidrag i världen för att rädda de gamla fabrikerna. Nog finns det uppslag, men de når knappast fram till de höga cheferna.
Det pratades i morse på radion om förslag till alternativa tillverkningar i fabrikerna, exempelvis vindkraftverk. Men då påpekade någon att danskarna med sitt Vesta fått ett enormt försprång medan den svenska vindkraftindustrin efter en hygglig start för många år sedan i stort sett har stagnerat och hamnat på efterkälken. Återigen: så länge industrin domineras av folk som har svårt att tänka framåt och tänka om vid behov så hjälper inga forskningsanslag. De kommer bara att hålla liv i döende industrier lite längre, till slut är kraschen oundviklig. Det är tråkigt att den svenska industrin gått den vägen. Möjligen kan det bero av att makten i industrierna gled över från tekniker till ekonomer för ungefär trettio år sedan.
Intressant hypotes… Låt se om någon ekonom har replik på det! Men visst vore det olyckligt om forskningsstöd används som något slags konstgjord andning snarare än som medel att komma framåt och hitta bättre och hållbarare lösningar. I jämförelse med de enorma belopp som Saab blöder är ju dock forskningsanslagen rätt modesta – vilket bara gör det än viktigare att använda dem smart!
Maktglidningen över till ekonomer kunde jag själv se en del av under mina år i en storindustri. Även företrädare för rationaliseringsrörelsen har skrivit om det. Sedan finns ju en annan part som bland annat bilindustrin inte har skött riktigt, nämligen kunderna.
En annan hypotes, grundad på det gamla talesättet om de tre generationerna: den första förvärvar, den andra ärver och den tredje fördärvar. Översatt till svensk industri skulle första generationen vara pionjärer från slutet av 1800-talet fram till 1940-talet, nästa generation från 40-talet till 70-talet och den tredje generationen från 70-talet till nu.
Skulle vi ha en ”fördärvargeneration” i toppen av industrierna nu är pengar det sista man skall ge dem. Jag tror mer på de flexibla människor som finns i kedjorna av underleverantörer, de har ju varit mer pressade att anpassa sig än industrijättar med näsan i vädret. Det kan vara där man skall stoppa in stöd till FoU och lägga ner bilfabrikerna som bilfabriker.
Maktglidningen över till ekonomer kunde jag själv se en del av under mina år i en storindustri. Även företrädare för rationaliseringsrörelsen har skrivit om det. Sedan finns ju en annan part som bland annat bilindustrin inte har skött riktigt, nämligen kunderna.
En annan hypotes, grundad på det gamla talesättet om de tre generationerna: den första förvärvar, den andra ärver och den tredje fördärvar. Översatt till svensk industri skulle första generationen vara pionjärer från slutet av 1800-talet fram till 1940-talet, nästa generation från 40-talet till 70-talet och den tredje generationen från 70-talet till nu.
Skulle vi ha en ”fördärvargeneration” i toppen av industrierna nu är pengar det sista man skall ge dem. Jag tror mer på de flexibla människor som finns i kedjorna av underleverantörer, de har ju varit mer pressade att anpassa sig än industrijättar med näsan i vädret. Det kan vara där man skall stoppa in stöd till FoU och lägga ner bilfabrikerna som bilfabriker.